Krisen och dess nya möjligheter

Det här blir en annorlunda text för tidningens opinionssida. Ett litet virus löper amok och får politiker och finansfolk att bete sig som en flock barn som hoppar mellan flytande isflak till förskräckelse för alla som följer vågspelet och bara kan hoppas på det bästa. Själv fick jag en påtaglig upp­levelse av hur man kan bli berörd på det personliga planet. Vi var en grupp på 27 personer från församlingen Kristet Center i Örebro som i veckan gjorde en bön- och missionsresa till Montenegro.

Först blev det en fråga om vi alls kunde eller vågade resa med tanke på att möjligheten för ut- och inresor snabbt kunde förändras av egna eller andra länders hantering av smittorisken för coronaviruset covid-19. Just dagen innan vi skulle resa såg vi ett ”möjlighetsfönster” och beslöt oss för att resa. Under de tre dagar vi hade tänkt oss kunde vi fullgöra vårt uppdrag. Men under den tiden stängde Montenegro sina gränser.

Effekten av detta skulle vi snart märka. Vi hade just satt oss till rätta i flygplanet för hemfärd, spänt fast våra säkerhetsbälten och väntade på att planet skulle röra sig ut till startbanan. Först hände det ingenting och sedan ingenting tills vi fick veta att dröjsmålet berodde på att ett antal resenärer, som trots inreseförbud just anlänt till Montenegro från Sverige, måste återvända. Det tog tid att ordna upp detta. Efter tre timmar kom de ombord på vårt plan och fick följa med till Stockholm. Allt blev till ett talande exempel på hur den senaste virusplågan tippat mångas planer över ända, alltifrån enskildas fria rörlighet till finansvärldens investeringsplaner.

Själva namnet ”corona” är ju intressant. Det låter som om detta virus var ”krönt” till att suveränt regera och ta för sig hela världen utan att inhämta tillstånd från någon demokratisk makthavare! I varje fall beter det sig på det sättet i land efter land, för att inte tala om kontinenter.Det som nu händer kommer naturligtvis att utvärderas ur olika aspekter när allt lugnat ner sig. Vad vi redan nu kan se är, att denna plötsliga virus­attack väcker till eftertanke kring sådant som varit under debatt den senaste tiden. Jag tänker på den debatt som förts om globalismens välsignelse och nödvändighet i motsats till nationalstaters rätt att bestämma över sitt eget öde. I det här läget visar det sig att lojaliteten mellan människor inom ett begränsat området och tilliten till myndigheter och beslutsfattare på nationell nivå är en tillgång när det gäller att hantera den här typen av utmaningar. Stora konglomerat av politiska unioner och handelsblock sviker i nödens stund. Då ser alla till sitt eget och stängda gränser ligger nära till hands. Även ett land som Sverige måste lösa sina problem genom nationella uppoffringar, där det blir viktigt att vi har tillit till ett nationellt politiskt ledarskap. Globalismen kan aldrig mobilisera en sådan delaktighet.  

På samma sätt som åtgärder för att hindra smittspridning påverkar hela samhällskroppen på individnivå får krisen globala ekonomiska konsekvenser som är svåra att överblicka. Finansmarknaderna känner ingen annan lojalitet än till aktörernas egna vinstintressen. Här gäller girighetens lag. Är det hotet mot konsumismen och de bräckliga finansiella systemen som får samhällskroppen att skälva?

Inte minst den finansiella marknaden fruktar en ”återställare” som bättre motsvarar dess substantiella värde. Endast en mindre del är nämligen produktiv för att skapa värde. Det mesta av innehållet på finansmarknaden består av förväntningar, psykologi, spekulation och digitala transaktioner utan realvärde. Ska det vi nu upplever blir en ”återställare” i likhet med det som hände kring 30-talet? En del analytiker befarar detta.

En dimension av ”viruskrisen” är att den väcker en kollektiv fruktan. Det är i sig en dålig beredskap för att på ett konstruktivt sätt hantera de problem som uppstår. En del försöker påpeka att den influensa som återkommer varje år leder till fler dödsfall än vad vi hittills sett som en följd av covid-19. Och att dödligheten av andra sjukdomar är många gånger större – för att inte tala om dödligheten för barn genom aborter som mångdubbelt överstiger det förväntade antalet döda genom coronasmittan i Sverige. Att allt detta händer samtidigt med klimatkris och skall hanteras av en alltmer fragmenterad politik på alla nivåer, får människor att känna sig maktlösa inför ”havets och vågornas dån”.

I det läget känns de böneinitiativ som väcks här och där i landet som en nödvändighet och ett hopp. När till och med tusentals kristna i Tanzania får nöd för Sverige och sedan ett par år tillbaka sänder bönestöd för att uppmuntra oss att be, då måste Gud ha goda planer för vårt land. Jag var själv på dessa bönedagar för några dagar sedan tillsammans med tre bröder från Tanzania. Vi upplevde att väckelsens Ande vilar över vårt land. Gud vill något med Sverige för sitt eget namns skull. Gud vill ingen syndares död och ”Han verkar i rättfärdighet och rätt på jorden, ty däri har han sin glädje” skriver profeten Jeremia. Påsken är hoppets högtid. ”Gud var i Kristus försonande världen med sig själv. Han tillräknar oss inte längre våra synder” – för Jesu skull. Kristi evangelium ropar till Sveriges folk: Låt försona er med Gud. Varför inte? Att leva i frid med Gud ger oss kraft att möta alla livets utmaningar med tillförsikt. Tiden fram till påsk är ett utmärkt tillfälle att söka Gud – och nu ger kanske ”corana­tiden” en osökt möjlighet för dig att få den tid med Gud och dig själv som du behöver för att kunna lyssna till ditt eget hjärtas rop. Jesus vet allt om Gud! Börja där!

Sven Nilsson

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Debatt