Hemmets Vän 1 månad gratis

Veckans nummer

Ledare

Debatt

Angeläget

Veckans kommentar


ANNONS

PRENUMERATION

KONTAKT

Tipsa redaktionen

Sök på hemmetsvan.se

 

 

 

 

Varför känner jag inte igen ensamheten?

Veckans kommentar Publicerad: 2020-02-20 16:23

Minns ni den döde mannen i lägenheten på Södermalm i Stockholm som Hemmets Vän och flera andra tidningar skrivit om? De övriga i trappuppgången började undra över den växande brevhögen innanför dörren och att lampor och radio i lägenheten alltid stod på. De såg aldrig till sin granne och till slut larmar de Polisen. Då har mannen i 80-årsåldern legat död i tre år. Ett förfärligt slut på ett liv. Hade han inga vänner? Fanns han inte i någon gemenskap alls?

Nyheten satte ljus på den svenska ensamheten: Västeuropa är den världsdel med flest antal singelhushåll och Sverige är det land i Europa och världen med störst andel ensam­boende. 39 procent av alla svenska hushåll består av en person vilket gör det till den vanligaste boendekategorin i Sverige.

Den kristna skribenten John Sjögren undrade i Svenska Dagbladet i veckan (17/2) vad detta beror på och vad som är lösningen. Han konstaterade att ensamheten är ett samhällsproblem och att man i Storbritannien tillsatt en minister med ansvar för att stävja den. Vi behöver förstå att människan varken är en isolerad ö, som är frukten av det liberala samhällsbygget, och inte heller en anonym kugge i den socialistiska massan. Vi är relationella varelser som blir till i mötet med varandra.

Han har förstås rätt, men jag slås ändå av att jag inte finner slutsatsen särskilt anmärkningsvärd. ”Ja, så är det”, kommer jag på mig själv med att tänka.

Den som levt sitt liv i en fungerande kristen gemenskap har sällan eller aldrig behövt uppleva verklig ensamhet. Visst kan vi sakna vår livskamrat, eller sakna vänner som inte längre finns, eller sörja att livet aldrig gav oss en livspartner, men det handlar mer om livets villkor. I kyrkan finns vi för varandra. Vi får genom Guds nåd vara evangeliet till våra städer och lokalsamhällen men också till varandra i församlingen.

Jag är väl medveten om att det inte alltid fungerar överallt. Relationer kan vara svårt. Men övervägande delen av troende i Sverige har mycket att lära det omgivande samhället. Som kristna har vi en gåva att ge, den kal­las gemenskap. Vi vet att utan varandra är livet tomt. Meningen med livet kan mycket väl stavas församling.

Åke Hällzon


Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Namn:

Rubrik:

Kommentar: (800 tecken)



Skriv ut artikeln
Läs mer. Prova Hemmets Vän gratis en månad!

Veckans kommentar

Det kommer gå bra – för vi litar på varandra
Känn förtröstan!
Trodde aldrig jag skulle behöva skriva detta
Coronaviruset och senfärdiga myndigheter
"Du är min!"
Ungdomsrånen - en kris för samhällsmoralen
En alltmer instabil regering
Starkt vittnesbörd om evangeliets kraft
Vad kan regeringen lära av religiösa friskolor?
Det starka samhället


 

 

 

Hemmets Vän Månadskonto
Taltidning

 

 

 

Copyright © Hemmets Vän, Litzon Press Förlags AB. Ansvarig utgivare Åke Hällzon.
Hemmets Vän, Box 22010, 702 02 Örebro. Tel 019-16 54 00. E-post: info@hemmetsvan.se
Om cookies