Det kan bli svårt att försvara demokrati

Regeringens strävan att försöka förbjuda etableringen av religiösa friskolor beskrivs av utbildningsminister Anna Ekström som ”en lagom väg”. Den här formuleringen inger en orwellsk känsla eftersom i själva verket nästan inga andra länder någonsin vidtagit så pass extrema åtgärder, som tillika verkar strida mot europeisk lagstiftning. Hela processen utgör en mycket bekymmersam utveckling.

Om vi bortser från det faktum att det här i stor utsträckning är ett populistiskt utspel med syftet att kasta ett ben åt väljargrupper som ogillar i­slam, så speglar det här tilltaget samma slags radikala tolkning av upplysningens tankegods vi har sett många gånger genom historien. LO:s mäktiga twittervrål om hur föräldrars ”trosuppfattning” inte ska ”pådyvlas” barnen är ett bra exempel. Vi ser här dels ett upphöjande av individens heliga frihet att välja, och dels ett reducerande av religionen till någonting vagt och subjektivt, långt ifrån de berättigade faktaanspråkens värld där förnuft och vetenskap hör hemma.

Det här går helt i linje med den etablerade svenska sekularitet enligt vilken staten ska vara neutral när det gäller livsåskådningar och religiösa traditioner. Att särskilt skolan inte bör ta ställning i luddiga, existentiella frågor som man antar ligger bortom det vi kan bevisa med objektiva data och sakliga argument, så att människor ska kunna ”själva välja” sina övertygelser angående sådant som människans natur och meningen med livet. Idén om livsåskådningsmässig valfrihet genomsyrar hela samhället. Enligt en ny rapport från Svenska kyrkan drar sig kristna många gånger till och med för att låta döpa sina egna barn för att de är rädda att beröva dem friheten att själva välja sin religiösa tillhörighet.

I LO:s och Löfvenregeringens drömskola ska alltså all kommunikation av trosuppfattningar elimineras.

Men tyvärr blir det omöjligt att fortsätta predika den här valfrihetsprincipen ifall svenska staten konsekvent vill eliminera förmedlingen av trosuppfattningar i våra skolor, vilket händelsevis också är den princip som förbudet bygger på.

Om utgångspunkten är att inga påståenden får göras ifall de inte kan beläggas vetenskapligt och utifrån en naturalistisk världsbild, så finns det ingen plats för myterna om människovärdet eller de rättigheter och frihetsprinciper som underbygger demokratin. Det finns ingenting i materien som säger att en människas frihet är värdefull. Det finns ingenting i vårt närmast ofattbart vidsträckta fysiska universum som gör det sant att ett enda människoliv är värt att bevara.

Det här är nämligen just trosuppfattningar. Föreställningar som en sekulär kultur inte på egen hand kan försvara, hur mycket man än tar dem för givna. Man kan förstås fastslå någon variant av utilitarismen och hävda att människors lycka eller behovstillfredsställelse har ett egenvärde, och att rättigheter och frihetsprincipen följer av detta. Men i en sekulär kontext, som inte kan förankra detta egenvärde i någonting absolut, är sådant bara tomma ord, bara en åsikt utan större allmängiltighet än någon annan.

Det närmaste som man över huvud taget kan komma, är en ateistisk aristotelisk eller konfuciansk essentialism som anger att det är naturligt för den mänskliga viljan att eftersträva det som är objektivt nyttigt för oss själva och andra levande varelser. Men det finns ändå inget slutgiltigt ”bör” här. Varför ska jag ta hänsyn till vad som är naturligt för männi­skan? Och sådana argument är hur som helst obegripliga i den radikalt anti-essentialistiska moderniteten.

Religionen har däremot alltid haft argument för dessa grundläggande trosföreställningar om fri- och rättigheter. I själva verket vilar våra moderna idéer om absoluta mänskliga rättigheter på principen om att människan är skapad till Guds, det högsta godas, avbild, och att det i Gud existerar en objektiv moralisk verklighet. Det vill säga det absolut fullkomliga, det som Platon kallade ”Det goda i sig”, har en kärleksfull avsikt med att vi finns till, och det är att vi ska följa den moraliska lagen. Guds egen existens får i sin tur stöd av tvingande förnuftsargument och den levande och gemensamma religiösa erfarenheten.

Situationen har varit likartad i alla civilisationer, där transcendenta moraliska lagar som Kinas Dao och/eller olika pantheon som i antikens Mellan­östern och i Medelhavsområdet historiskt har förankrat rättssystemen och etiken.

Men i LO:s och Löfvenregeringens drömskola ska alltså all kommunikation av trosuppfattningar elimineras. Det blir festligt när lärarna i framtiden tvingas svara att de ”tyvärr inte kan ta ställning” när eleverna undrar varför demokratin är viktig, varför vi ska värna kvinnors rättigheter, eller vad som var dåligt med Förintelsen. Är förhoppningen att detta skulle förbättra kvaliteten på undervisningen?

Naturligtvis skulle man dock inte vara konsekvent i sitt förbud, och i själva verket godtyckligt avvisa sådant idéinnehåll som stämplats som ”religiöst” samtidigt som man fortsätter att förmedla de trosuppfattningar som den sekulära ordningen för närvarande omfamnar.

Men de här riskerar att hänga alltmer löst om man rycker upp med rötterna de sista i offentligheten kvarvarande delarna av den tradition som ger näring och legitimitet åt de fri- och rättigheter som den moderna västerländska demokratin vilar på. Det räcker nämligen inte med vaga formuleringar om värdegrunder som vi delar och rättigheter som vi tar för givna, om man inte kan argumentera för att de verkligen är allmängiltiga och att vi måste ta hänsyn till dem.

Och det klarar det sekulära samhället inte av att göra.

Johan Eddebo, doktor i religionsfilosofi, forskare

Anders Gerdmar, docent i religionsvetenskap Uppsala universitet

Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln har även publicerats i Dagens Arena.

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Debatt