"Man ska inte tro att det är slut när man går i pension"
Veckans nummer Publicerad: 2019-12-19 16:04
– Du kan ha din bästa tid framför dig, det är vad jag brukar predika för pensionärerna i Sverige, säger Carl-Erik Sahlberg, 74, som efter pensionen från uppdraget som direktor i S:ta Clara kyrka i Stockholm flyttade med sin hustru Overa till Tanzania och startade bland annat ett stort arbete med familjehem.
Under 20 år fram till 2012 ledde prästen Carl-Erik Sahlberg ett omfattande socialt arbete i S:ta Clara kyrka i centrala Stockholm. I folkmun har det kallats ”miraklet i S:ta Clara”, som också gett namn åt ett tv-program och Carl-Eriks egen bok om åren i församlingen.
Här får också idag hemlösa, missbrukare och flyktingar mat och kläder, här hittar prostituerade, stressade och sjuka stöd i samtal och förbön och församlingens medarbetare besöker också fängelser. Flera gånger i veckan har man också soppkök på kyrkogården. Allt började när Carl-Erik Sahlberg blev direktor i S:ta Clara församling 1989.
– Jag tycker fortfarande inte att vi gjorde något speciellt. Vi gick troget ut på Sergels Torg och på Malmskillnadsgatan. Även om det blåste och var kallt eller om det var jättevarmt. Vi bara gjorde det, vi stod där och pratade med folk. Naturligtvis fanns det en struktur i arbetet – så fort någon missbrukare ville lämna sitt missbruk, så hade vi en plan för det. Vi tog med dem in i kyrkan och kanske en buss upp till Gävle samma dag, till ett ”förvandlingshem”, som vi kallade det, uppe i Gästrikland.
Ett bra team
– Det var inga spekulativa grejer vi gjorde, men jag hade ett fantastiskt bra team omkring mig, det var något jag fick med åren. Vi gick åt samma håll, all energi och kraft satsades på människorna – det var inte så mycket interna diskussioner. Om jag ska vara tacksam över något så var det att jag fick fria händer med åren när det gäller rekryteringen. För mig var det viktigt att man hade ett diakonalt hjärta och även en öppenhet för den helige Ande, bön och sådant. Att det var överlåtna kristna helt enkelt, som också var öppna för den helige Ande.
– Jag hade framförallt två väldigt bra diakoner vid min sida: Det var dels Inga Pagreus, duktig och på samma linje som jag. Om jag var pappa i församlingen så var hon mamma. Duktig med administration, duktig på att ta tag i saker och ting. Sedan hade jag en annan diakon, Hasse Hernberg, som var den mer utåtriktade. Inga var också utåtriktad, men han hade missbrukarbakgrund och pratade deras språk kanske på ett annat vis och var också väldigt duktig. Han är i Los Angeles nu som kyrkoherde.
– Det var som Caroline Krook sade till oss en gång: ”Åt den som har skall varda givet.” Det blev så så småningom. Det kom folk, narkomaner blev befriade, det ena gav det andra. Frivilliga ställde upp, människor hörde om Klara och kom och ville hjälpa till. När en församling växer på det sättet får man in så mycket goda krafter, och det var i en så pass tillåtande församling som vi ändå var.
Carl-Erik Sahlberg fortsätter med att berätta om hur en tidigare vaktmästare beskrivit församlingen i S:ta Clara kyrka.
– Hon var en duktig vaktmästare, och hon sade att det fanns tre faser när man kommer till S:ta Clara kyrka: Först säger man: ”Det här är en underbar församling där alla är välkomna, med låg tröskel. Det är som en stor familj.” Vi var närvarande, vilket också var en väldigt viktig nyckel. All verksamhet skedde i kyrkan och vi var där. Vi var inte inlåsta i ett kontor som var svårt att hitta, utan vi var inne i kyrkorummet. Mitt kontor låg i kyrkorummet.
Läs mer i Hemmets Vän nr 51/52 – 2019
Tyck till om artikeln
Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.
Skriv ut artikeln
Läs mer. Prova Hemmets Vän gratis en månad!
|