Kulturell rotlöshet skapar förvirring

Prästen i Svenska kyrkan och den för Moderaterna arbetande Annika Borg ondgör sig i en artikel införd i tidskriften Axess över mitt och andra kyrkoledares engagemang i sakpolitiska frågor. Särskilt gäller detta migrationsfrågorna. Det är ingen nyhet att Annika Borgs åsikter ofta kolliderar med ärkebiskop Antje Jackeléns, men denna gång fick vi alla en släng av sleven. Vi är som klerikala gubbar och gummor i lådan som poppar upp alldeles för ofta, enligt Borg. Men ska vi vara välsignande och i övrigt helst tysta? Eller menar Annika Borg att det går bra att ta till orda så länge hon själv delar vår uppfattning? Hon har själv visat sig som en stridbar skribent med stundom polariserande åsikter. Är yttranderätten selektiv? Det är i så fall en inkonsekvens som är värre än längtan efter tysta pastor Janssontyper som ändå inget törs tycka. Kyrkan kan inte hålla med alla och bara uttala sig när ingen skulle kunna ta illa upp.

Kyrkan är kallad att vara välsignande och bedjande men också en profetisk röst. Ibland är vi det i linje med tidsandan och ibland tvärtemot. Ibland går också det andliga ledarskapet i en riktning som kallar det egna folket till omvändelse och ibland går ledarskapet självt vilse. Annika Borg må ha rätt i vissa sakfrågor, men att rent allmänt försöka tysta kristna ledare sänder en oroväckande signal. Vi behöver istället fler röster som hörs och som kan påverka utvecklingen i landet. Politik är alldeles för viktigt för att bara handhas av politiker.

Martin Luther King lyfte predikanternas uppdrag att engagera sig i samhällsfrågor i sitt berömda tal ”I have been to the mountain top”. Enligt King var det tillåtet att tala om det nya Jerusalem, men han menade att predikanterna också måste våga lyfta den utveckling som behöver komma redan nu i våra jordiska städer. Vi behöver vara såväl förebedjare som profeter.

Förmodligen till Annika Borgs förtret dristar jag mig ändå att här något kommentera frågorna om att plocka bort ännu mer av Bibelns närvaro i våra skolor. I förslaget till ny kursplan för religion i årskurs 4-6 försvinner hänvisningen till Bibeln.

Alla är fria att tycka vad som helst om vårt lands kulturella och religiösa historia, men ingen kan förneka att den präglats av Bibeln. Det finns ingen annan bok som i motsvarande omfattning präglat den västerländska civilisationens uppbyggnad, kultur och vägledning i mänskliga relationer.

Konstigt nog är man medveten om detta till en viss nivå. I Läroplanen (Lgr11) fastställs att skolans värdegrund ska förmedlas i ”överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism”. Hur kan då Skolverket urholka kursplanerna på nödvändiga referenser?

Kursplaner måste garantera lika villkor för eleverna, inte öppna för godtycklighet. Skolverket hävdar att lärarna själva vet vad som menas och vad som ska inkluderas i undervisningen. Tyvärr finns det redan ett egenmäktigt agerande i hur vissa elever får ha skolavslutningar i kyrkan medan andra inte får det. Nu kommer ett nytt exempel från en grundskola i Jönköping som blir utan Luciafirande. Skolans rektor motiverar sitt beslut med att ”det är en mångkulturell skola”. Tydligen finns inte den grundläggande kunskapen om att julevangeliet är högst mångkulturellt och att Lucia var en ung kvinna som led martyr­döden i Syrakusa för att hon valde att leva efter läran från en judisk man. Inser inte Skolverket att kulturell rotlöshet skapar förvirring och rädsla?

Jag är för en sekulär stat och en skola som inte predikar, men de förslag som nu läggs i allt raskare takt inom många områden har en underton av negativ religionssyn. En framtid i en globaliserad föränderlig värld kräver goda kunskaper om den egna kulturen och religiösa kontexten. Först när jag vet vem jag är kan jag lättare relatera till andra, och då kan friktionsfria möten uppstå mellan svenskar och invandrare. Skolverkets förslag riskerar att skapa otydlighet och osäkerhet, dessutom med kulturell och språklig fattigdom som följd.

Vi ser hur sekularismen håller på att övertas av ateism med en bedrövlig fumlighet när det gäller vårt lands kristna rötter. Ateism är inte detsamma som sekularitet, ateism är också en livsåskådning, precis som den kristna. Att i en sådan tid försöka tysta varandra som kristna debattörer torde vara något av det mest kontraproduktiva att ägna sig åt. Den kristna rösten behövs, och vid de tillfällen de kristna rösterna går isär kan en bevarad respekt snarare ge styrka åt ett samtal och ett samhälle där vi kan leva tillsammans, utan att den ene förväntas vara tyst. Bibeln behövs i skolan, och det verkar som att den kristna debatten behöver skolning i bibliskt förankrade principer.

Daniel Alm, föreståndare för Pingst – fria församlingar i samverkan

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Debatt