Martin Schibbye protesterar mot glömskan

Det är en protest mot glömskan. Så beskriver Martin Schibbye sin nyutkomna bok om den eritreansksvenske journalisten och samvetsfången Dawit Isaak, som blivit lite av en svensk symbol för pressfrihetens pris och som nu suttit fängslad i över 18 år. Schibbye, som själv suttit fängslad i 438 dagar i grannlandet Etiopien, berättar om jakten på Dawits öde men också från det hemlighetsfulla Eritrea och om mötet med dem som har nyckeln till Dawits cell.

Det var 2011 som journalisten Martin Schibbye och fotografen Johan Persson greps i Etiopien misstänkta för terrorbrott efter ha tagit sig in i området Ogaden tillsammans med gerillan Ogadens nationella befrielsefront (ONLF). De var där för att rapportera om övergrepp som flyktingar vittnat om och de kopplingar detta hade till oljeföretaget Lundin Petroleums verksamhet i regionen. Schibbye och Persson satt fängslade i 438 dagar.

Knappt tio år tidigare – en septemberdag 2001 – greps den eritreansksvenske journalisten och barnteaterförfattaren Dawit Isaak sedan hans tidning Setit publicerat ett upprop med krav på demokrati och reformer i Eritrea. Dawit Isaak har suttit i fängelse i över 18 år och är ännu inte fri.

Nu har Martin Schibbye i den nyutkomna boken ”Jakten på Dawit” (Offside Press) följt i Dawits spår för att ta reda på vad som egentligen händer bakom kulisserna i det uppmärksammade pressfrihetsfallet. För Hemmets Vän berättar Schibbye om varför han bestämde sig för att skriva en bok om Dawit Isaak.

– En drivkraft för mig var bland annat att jag såg hur fängelsedagarna tickade iväg för Dawit Isaak – det blev 14, 15, 16 och 17 år i fängelse. Jag kände att han hade blivit en symbol, men jag saknade kunskap om männi­skan: Vem var han som männi­ska? Vem var han som journalist? Jag tror att det är nödvändigt för att ha en solidaritet med honom att också förstå honom, svarar Martin Schibbye.

– En annan drivkraft var att jag känner att vi behöver mer kunskap om Eritrea som land, dess historia och sammanhang – varför det ser ut som det gör.

– Sedan är det kanske också så att jag hade inte skrivit boken utan de erfarenheter jag själv har av fångenskap. Den största skräcken man har är att bli bortglömd. Att människor skulle sluta engagera sig eller protestera. Då blir boken lite som en protest mot glömskan, fortsätter han.

Jag vet att du började med att tala med hans dotter Betlehem – varför var det viktigt?

– Just för att i all den här politiken, i alla de stora orden som yttrandefrihet, pressfrihet, så glömmer man lätt att det här också är en familjetragedi. Det är tre barn som växer upp utan en pappa, och därför var deras röster (Betlehem, Danait och Yoran, red anm) väldigt viktiga. Betlehems sista minne var när hon var sju år och han förs bort av poliser. Hon har levt med det traumat under hela sitt liv. Att han blir fri innebär också att den här familjens sår kan läkas.

Läs mer i Hemmets Vän nr 41 – 2019

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Veckans nummer