"Flickor uppfostras till att vara underordnade"

– Vi får aldrig glömma den frihet och den rätt som inte minst svenska kvinnor kämpat för, säger Maria Rashidi, idag ordförande för föreningen Kvinnors Rätt. Den 19 september 1997 förändrades hennes liv radikalt. Efter 18 år av misshandel hade hon begärt skilsmässa från sin make. Hans svar kom genom en ung man som kastade syra i hennes ansikte – ett av de första större hedersvåldsbrotten som speglades i svensk media. För Maria blev det startskottet för en livslång kamp mot hedersvåld och för kvinnors rätt.

– Självklart blev jag offer för något jag var helt oskyldig till. Men att offerskapet skulle följa mig genom alla dessa år och användas som en symbol för ett offerskap, det tar jag avstånd från. Det är bland det första som Maria Rashidi, 62, säger när vi möts i hemmet i Rinkeby.

För Maria handlar livet idag mycket om att stå upp för kvinnors rättigheter och mot hedersrelaterat våld. Förra året kom hennes bok ”Bränd frihet”(B4PRESS) som hon skrev tillsammans med frilansjournalisten Elisabet Omsén. Och hon föreläser inte minst på många kvinnojourer runt om i landet om hedersvåld och hur vi bemöter det.

– Jag möter kvinnor oavsett nationalitet, jag möter svenska kvinnor, utländska kvinnor, kvinnor från hela världen. En fråga som det alltid handlar om är underordnande. Om kvinnan ska vara underordnad, om kvinnans roll i familjen, om kvinnans roll i släkten. Och vad ska vi göra? Hur ska vi bemöta den här kulturen?

Svårt att förstå

– Kvinnojourerna vet inte alltid hur de ska behandla de kvinnor som utsatts på det här sättet. Vilka frågor kan man ställa? Det är svårt för en svensk kvinna som lyssnar på en kvinna från ett traditionellt religiöst land och hon berättar: ”Jag får inte, jag måste vara oskuld. Du måste hjälpa mig att få min mödomshinna igensydd.” Vilket inte är möjligt enligt vetenskapen – eftersom mödomshinnan är något som inte finns.

– Hur ska hon förstå att den här unga tjejen måste vara oskuld? Annars är risken att hon dör. Eller blir bortgift. Eller när hon berättar: ”Ni får inte berätta för någon att jag har blivit så här och så här. Därför om ryktet går och de fattar att jag har flytt från min man, att jag har gömt mig, då kostar det väldigt mycket. Inte bara här utan även därhemma.” Det är väldigt komplexa frågor som kvinnojourer möter, och det är därför de vill veta mer om det här med hedersproblematiken, fortsätter Maria Rashidi.

– Kvinnans kropp tillhör kollektivet. Eller familjen. Det var så vi lärde oss tänka från barnsben i Iran. ”Sitt inte så, umgås inte med killar. Hoppa inte framför dem. Gör inte det, gör inte det. Skyl dig när du klär dig, utbilda dig inom det här och det här.” Och när Khomeini tog över efter shahen blev det så mycket värre, säger hon.

När den iranska revolutionen ägde rum 1979 var Maria, som då var 22, 23 år, liksom miljoner andra ute på gatorna och demonstrerade.

– Det var något som nästan alla i min generation gjorde, unga män, unga kvinnor. Fast vi hade inga slöjor och vi var som vilka fria kvinnor som helst. Vi ville inte ha monarki utan demokrati. En del av oss var kommunister eller socialister och de ville ha socialism. Det var så vi tänkte: Vi trodde att alla kan ha sina åsikter, alla kan leva i fred. Vi hade ingen aning om att bara några månader senare, under den iranska kulturrevolutionen, skulle vi kvinnor separeras och bli tvingade att täcka vårt hår med den där tygbiten. De svek oss. Framförallt oss kvinnor, fortsätter hon.

Relativt fri uppväxt

Maria berättar att hon växte upp med sina syskon på den militärbas där hennes pappa arbetade. Där var hon relativt fri och de bodde modernt. Men när hennes mamma dog i början av revolutionen fick hon ta ansvar för hushållet innan pappan gifte om sig.

Samtidigt kom en man in i bilden. Rahman var släkt med hennes mor, och när mamman gick bort blev han ett stöd både för Maria, hennes bror och hennes far som var sjuk efter en bil­olycka.

– På det sättet kom vi nära varandra. Han berättade för mig att han var kär i mig och frågade om jag ville gifta mig med honom. Och jag tackade ja. Det hade då gått nästan ett år efter revolutionen och pappa var på väg att gifta om sig, fortsätter hon.

Läs mer i Hemmets Vän nr 34 – 2019

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Veckans nummer