Hemmets Vän 1 månad gratis

Veckans nummer

Ledare

Debatt

Angeläget

Veckans kommentar


ANNONS

PRENUMERATION

KONTAKT

Tipsa redaktionen

Sök på hemmetsvan.se

 

 

 

 

Svensk kristenhet saknar profetiskt krismedvetande

Debatt Publicerad: 2019-08-08 15:51

Afrikanska kristna från Tanzania och Nigeria kostar på sig dyrbara resor för att komma till Sverige för att fasta och be för situationen i landet. Enskilda svenska troende möts i lokala bönenätverk runt om i landet i en djup känsla av att vi befinner oss i ett nödläge som folk och nation. Den här helgen samlas kristna vid Korset i Hassela för att ropa till Gud om nåd för Sverige. Nästa vecka inbjuder inofficiella svenska kristna ledare på nytt till bönedagar på Ralingsås tillsammans med böneledare från Tanzania. Allt detta pågår och har pågått en längre tid utan att stödjas av någon officiell bekräftelse från kyrkligt/frikyrkligt håll. Det är som om den officiella kristenheten i Sverige saknar profetiskt krismedvetande. Ändå är skillnaden mellan vad Guds ord beskriver som ett ”normalt” kristenliv och de värderingar som formar kristnas församlings- och vardagsliv idag så övertydlig att det kan se ut som om Gud inte finns. Sam-tidigt hotar den mänskliga nöden omkring oss att få samhällsgemenskapen att implodera.

Det kulturella utbudet i Sverige kan uppfattas som ett existentiellt nödrop i ångest och förtvivlan. Den sociala och psykiska misären talar sitt tydliga språk om uppgivenhet och misströstan. Politiken famlar i blindo efter lösningar som kan inge framtidstro. I allt detta hör jag ett rop efter det som bara Jesus kan betyda för en människa.

Det finns alltfler vittnesbörd från människor som bekräftar Jesu kraft att upprätta och ge livet ett meningsfullt innehåll. Dessa berättelser har en allmängiltighet som svarar mot den nöd samhället befinner sig i. Jesus och korset är alla människors enda hopp! Men Gud bekänner sig inte till filosofiska andakter om korset. Evangelisk predikan är proklamation – ett budskap som i sin egen rätt beskriver människans total beroende av Guds nåd, inte en dialog med det som är nytt för dagen.

Det finns en otroskultur i svensk kristenhet som utvecklats till förakt för Guds levande ord. Det är en process som pågått under lång tid. Trots alla nyöversättningar av Bibeln har det enskilda bibelläsandet förlorat sin plats i kristnas vardagsliv. Ett akademiskt förhållningsätt till Bibeln som Guds ord har kastrerat pastorer i deras funktion som ordets tjänare. Församlingarna får en förkunnelse där ordet tömts på den verklighet som ordet gör anspråk på att beskriva – och även erbjuder som en troserfarenhet.

Därmed förlorar ordet sin betydelse som tilltal och formerande kraft. Över tid kommer ordets trosinnehåll istället att formaliseras i liturgi som ges sakramental status. Dessa ordningar blir lätt en bedräglig ersättning för omvändelse och hjärtats tro. Ordets förkunnelse förlorar i en sådan religiös miljö något av sin dynamiska funktion som proklamation, som personligt tilltal med anspråk på trons lydnad.

Detta är en av anledningarna till den sekulariseringsprocess som pågått inom kristenheten i Sverige under lång tid. Vi är därför dåligt rustade för att stå emot trycket från en omgivande kultur som präglas av liberal humanism och det vetenskapliga paradigmet för beskrivning av verkligheten. I en sådan tidsanda bygger kulturen omkring oss fästen och bålverk som reser sig mot kunskapen om Gud. Tyvärr byggs dessa bålverk också i våra kyrkor genom anpasslighet och bristande integritet i att stå upp för Guds ord och klassisk kristen tro. Det är med djup sorg och bedrövelse jag skriver detta. Jag kan själv genom feghet och missriktad välvilja ha bidragit till det tillstånd vi befinner oss i. Vi har ett gemensamt ansvar som lemmar i Kristi Kropp.

När man mer specifikt skall förstå förskjutningar i bibeltro bland den frikyrkligt karismatiska delen av kristenheten måste man ta in den konflikt som uppstod under 1980–1990-talet med Livets Ord och Trosrörelsen. I allt som skrevs och sas skapades en stor osäkerhet hos församlingsfolket om man verkligen kunde tro på allt Guds ord.

Personer som var direkt inblandade i dessa strider är idag bekvämare med varandra men vi har inte som kristenhet tagit saken med Gud på ett sätt som lett till andlig förlossning. Insikten om hur striden förgiftade hela kristenheten har ännu inte lett till någon förkrosselse inför Gud. Därför lever vi fortfarande med effekterna av det som skedde. Utan att ett representativt andligt ledarskap tar sitt ansvar och leder folket till syndabekännelse och förkrosselse över vår otro och vårt högmod, kommer vi att ha effekten av det som skett de senaste trettio åren emot oss. Om inte Guds ord blir upptaget genom tro i våra hjärtan kommer den generation som inte förstod sin sökningstid att ”dö i öknen” innan Guds folk är samlat för att inta ”löfteslandet”.

Gud har all tid – men det har inte vi, om vi vill vara med! Vad Gud har lovat kommer att ske – förr eller senare.

Sven Nilsson


Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Namn:

Rubrik:

Kommentar: (800 tecken)



Skriv ut artikeln
Läs mer. Prova Hemmets Vän gratis en månad!

Debatt

Många tysta andliga ledare
Gör annandag pingst till helgdag igen
Kärlek är det enda som räknas
Locka inte med alkohol till idrottsevenemang
Vem skapade Skapelsen?
Kristofobin frodas i Sverige
Människovärde och mänsklig värdighet
Vilken väg väljer vårt land?
Kunskapen om Gud bryts ner
Ett Sverige med samhällsgemenskap


 

 

 

Hemmets Vän Månadskonto
Taltidning

 

 

 

Copyright © Hemmets Vän, Litzon Press Förlags AB. Ansvarig utgivare Åke Hällzon.
Hemmets Vän, Box 22010, 702 02 Örebro. Tel 019-16 54 00. E-post: info@hemmetsvan.se
Om cookies