Oroande och förfärande om tvångsutvisningar till Afghanistan

Vi lyssnade på ett inslag på Ekot den 23 juni 2019 om det ökade antalet tvångsutvisningar till Afghanistan. Nyhetsinslaget bygger uteslutande på ett pressmeddelande från Gränspolisen, vilket kan förklara hur situationen framställs.

Eftersom Gränspolisen och Migrationsverket  använder sig av ett positivt språkbruk i inslaget, så finns det anledning att kommentera och reflektera över hur de kommunicerar och göra allmänheten uppmärksam på vissa fakta som inte kommer fram i inslaget eller i övrig kommunikation från dessa myndigheter.

Ett citat från inslaget:

”– När det var så många som återvände 2016 så var det personer som vill återvända. De som är kvar i Sverige är personer som inte vill återvända. Alltså det är ju en väldigt komplicerad uppgift att kunna övertyga, övertala, motivera – beroende på hur man ser det – att en person ska göra någonting som den inte vill, för det är det som det i grunden handlar om. Då är arbetet just gentemot Afghanistan jättesvårt, säger Terje Torvik.”

Ordet återvända har en väldigt positiv klang. Det för tankarna mot en hemvändarhelg snarare än ett återvändan-de till ett land i en mycket allvarlig situation. Det går att på mycket goda grunder ifrågasätta varför de använder ordet återvända.

Flyktingar med afghanskt medborgarskap har inte åkt från Afghanistan på grund av att man vill se sig om i världen, utan för att det sedan 40 år pågår en blodig konflikt som eskalerat sedan 2014 och fortsätter att göra det. Enligt siffror från konflikt-databasen UCDP vid Uppsala universitet så dödades strax under 20 000 människor i konflikten 2017 och drygt 26 800 år 2018. Man har alltså inget att komma till när vi talar om en trygg framtid.

Det andra man kan säga är att väldigt många som nu tvångs-utvisas aldrig i hela sitt liv bott i Afghanistan utan i Iran, och då blir ordet återvända helt irrelevant.

När man talar om frivilligt återvändande ska vi också  vara mycket försiktiga. Myndigheters statistik säger inte mycket om graden av frivillighet. Att de som frivilligt återvänder i många fall är påtvingade att uppge att man är frivillig är något som man talar tyst om.

Det talas i inslaget om det samförståndsavtal som slutits med Afghanistan som gör det enklare att utvisa människor dit, eftersom Afghanistan förser de utvisade med resehandlingar och annat inför utvisningen. Man talar inte om att detta avtal med EU bygger på att Afghanistan mot villkorat bistånd från EU tar emot dem som återvänder ”frivilligt”. Afghanistans flyktingminister har vid ett flertal tillfällen vädjat till EU att stoppa deportationerna. Skulle Afghanistan ensidigt bryta avtalet förlorar man viktigt ekonomiskt stöd. Detta är bakgrunden till att Migrationsverket tvingar afghaner att skriva under dokument om frivillighet.

Ett annat begrepp som man använder i intervjun är begreppet motivera. När man söker synonymer till ordet motivation så får man upp följande förslag: drivkraft, intresse, viljeinriktning, inspiration, lust, sporre, morot och incitament.

Det brukar vara så att om du ska kunna motivera en person till förändring så behöver man hitta något som väger tyngre, i positiv bemärkelse, än det man redan har.

Låt oss titta på vilken situation de ”återvändande” riskerar att hamna i.

Säkerhetsläget i Afghanistan beskrivs nu som värre än det i Syrien och det i Jemen. Några som inte ifrågasätter det allvarliga läget i Afghanistan är vårt eget utrikesdepartement. De av-råder från alla resor till hela Afghanistan.

UD är inte ensamma om denna bedömning. även UNHCR, Röda Korset och Rädda barnen instämmer.

Vad har då Migrationsverket och Gränspolisen att erbjuda dem som ”återvänder”?

Om vi ska ta det som med väldigt god vilja kan räknas som positivt, så kan man om man återvänder frivilligt och gör det vid första avslaget få ett ekonomiskt bidrag på cirka 30 000 kronor. Det finns uppgifter som säger att dessa pengar sällan betalas ut när man väl är på plats utan hamnar i korrupta händer. Det förekommer också uppgifter om att ansvarig svensk myndighet inte längre betalar ut någon ersättning överhuvudtaget. De som tvångsutvisas efter fler än ett avslag får ingen ekonomisk hjälp av svenska myndigheter utom möjligtvis en summa pengar att ordna hotellrum för. Man behöver inte ha varit aktiv i motivationsarbete för att förstå hur malplacerat begreppet är i sammanhanget.  

Ytterligare ett citat från inslaget visar en mycket skrämmande attityd från Gränspolisen: ”Den första gymnasielagen innebar på grund av en felskrivning möjlighet för alla att stanna nästan hur länge som helst. När det korrigerades i juli förra året så innebar det förbättrade möjligheter att verkställa, säger Patrik Engström.” Man kan ju hoppas att han menar att det fanns en felskrivning i nuvarande gymnasielag. Tyvärr tror vi inte att det är så han menar. Om han menar det vi tror så har Gränspolisen en egen agenda, där man inte bara agerar som verkställande myndighet, utan också vill agera för att avlägsna så många afghaner som möjligt från landet oavsett vilken lagstiftning som gäller. Man gläds alltså åt omskrivningen av lagen och har inte tillräckligt med skam i kroppen för att ens hålla tyst om det. Ytterst allvarligt om ni frågar oss.

En fråga som varje människa borde ställa sig är denna: Varför är det så svårt att motivera en människa att ”återvända” till ett land där säkerhetsläget är det värsta i hela världen?

Nästa fråga: Varför är det så svårt att motivera en person  att ”återvända” till ett land där ständiga strider pågår, där bombningar sker mitt i huvudstaden, där om du har en av-vikande tro eller bara tillhör ”fel” folkgrupp riskerar förföljelse, tortyr och i värsta fall dödsstraff? Sen behöver vi också ställa oss frågan om polisens roll i detta och om vi vill ha en situation där polisen själva agerar utifrån en egen agenda.

Joel och Rita Larsson, Östersund

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Debatt