Hemmets Vän 1 månad gratis

Veckans nummer

Ledare

Debatt

Angeläget

Veckans kommentar


ANNONS

PRENUMERATION

KONTAKT

Tipsa redaktionen

Sök på hemmetsvan.se

 

 

 

 

Stenkastning får konsekvenser

Debatt Publicerad: 2019-07-25 13:54

För några år sedan var rapporterna många om att blåljuspersonal, räddningstjänst, ambulanspersonal och poliser blev utsatta för angrepp och stenkastning vid insatser speciellt i en del svenska storstadsförorter. Sedan straffen för sådana brott skärptes hör vi inte mycket om denna vandalisering och hot mot räddningstjänstpersonal längre. Grovt brott ska ge lägst två år och högst 18 år eller livstid. Även attacker på polishundar, hästar och bilar ska räknas in i det nya brottet.

Riksåklagare Anders Perklev föreslog i januari 2018 i sin utredning hårdare straff för ”blåljusbrott” och en ny brottsrubricering införs, blåljussabotage.

Men låt oss vidga begreppet till att inte enbart omfatta fysisk stenkastning mot människor i olika sammanhang utan exempelvis ”stenkastning” på sociala medier. Inte sällan skrivs fruktansvärda kommentarer mot politiker, chefer i offentlig förvaltning och näringslivet, men också mot många andra kategorier av människor. Det är så lätt att gömma sig bakom dold identitet för att kunna spy ur sig väldigt hårda ord. Sociala medier kan bli ett träsk av ondska om det inte sker sanering och gränsdragningar. Även det som skrivs på sociala medier kan bli en obarmhärtig ”stenkastning”.

Historiskt har fysisk stenkastning använts i olika kulturer under flera tusen år.

Vad som ofta glöms bort och talas alltför lite om är att stenkastning, både den fysiska och den bildliga, i ord och handlingar på olika nivåer i samhället,  har en bumerangeffekt. Även den bildliga stenen gör något mot den som kastar den, som uttalar ondska, hårda ord utan rimliga skäl, och ibland utan ens verkliga orsaker.

De klassiska orden som finns i många kulturer, ”gör inte mot din nästa vad du själv inte vill att de ska göra mot dig”, är ständigt en viktig och nödvändig påminnelse.

Men hur hanterar vi ”stenkastning” i dagens samhälle närden sker i fikarummet på arbetsplatsen, i grannskapet, vänkretsen, föreningen eller vid matbordet där hemma? Vad får den uppväxande generationen för förebilder och minnesbilder av hur vi vuxna uttrycker oss?

Ord har stor kraft och ska brukas med stor försiktighet. Klassiska tänkvärda ord när vi hör något berättas är dessa: ”Är det sant det som sägs? Även om det är så, är det nödvändigt att föra det vidare? Kommer det egentligen leda till att något gott sker?” – även om det kan vara kittlande att föra något negativt vidare.

Är det en brottslig handling som begåtts så är svaret givet. Men inte ens då anmäls alltid det som skett av olika skäl, fast det borde skett! Vårda ditt språk men också dina tankar, för de kan i många fall leda till handlingar som skapar gift i samhällsgemenskapen.

Nyligen hörde jag en omskakande berättelse från Indien där smärta, utanförskap, hat vändes till något gott. Den förmedlades av Victor John som leder missionsorganisationen ASSIi Indien, understödd av Evangeliska Frikyrkan. En kvinna i en indisk familj i en by giftes bort endast 15 år gammal och när hon var 22 år gammal hade hon fött fyra barn, dock bara flickor. Därför försköts hon från mannen och hamnade i oerhörd fattigdom. Hon fick bo i ett kostall med sina flickor. Enbart en filt hade hon att nattetid skyla sig själv och sina döttrar med.

Missionsorganisationen ASSI tog sig an kvinnan och lyckades hitta en bostad till henne men också stöd till hennes livsuppehälle bland annat genom att erbjuda hennes ett mikrolån. Hennes egen ambition var främst att hjälpa andra, och så gjorde hon med det stöd hon fick. Mötet med kristen tro, försoningsarbete och praktisk social hjälp förvandlade hennes liv. Hennes insatser för andra i nöd fick betydelse. Hon fick så småningom stor respekt i byn som en ledare. Idag vänder sig inte bara hela byn till henne utan hela omgivningen tillfrågar henne innan några beslut för samhället fattas. Det började med att hon såg andras nöd och var beredd att hjälpa trots sina egna svårigheter.

Tänk om det kunde bli lite mer av norm också i vårt Sverige att sträva efter att se andras behov och vilja sträcka ut en hjälpande hand, erbjuda konstruktiva insatser för andra, inte bara fokusera på sin egen karriär och sitt eget lönekuvert!

Per Danielsson


Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Namn:

Rubrik:

Kommentar: (800 tecken)



Skriv ut artikeln
Läs mer. Prova Hemmets Vän gratis en månad!

Debatt

Många länder har stängt sina hjärtan
Allvarligt tillstånd för svensk frikyrklighet
Vilken Gud tror du på?
Slumpen får inte avgöra vem som utvisas eller inte
Svensk kristenhet saknar profetiskt krismedvetande
Kyrkans kontinuitet med Jerusalem
Oroande och förfärande om tvångsutvisningar till Afghanistan
Svensk kristenhet behöver vakna upp
Sommarens konferenser bygger nya relationer
Du är nog trots allt kristen!


 

 

 

Hemmets Vän Månadskonto
Taltidning

 

 

 

Copyright © Hemmets Vän, Litzon Press Förlags AB. Ansvarig utgivare Åke Hällzon.
Hemmets Vän, Box 22010, 702 02 Örebro. Tel 019-16 54 00. E-post: info@hemmetsvan.se
Om cookies