Hundraåringen står inför utmaningar

Husbondliden, Lappland.

Efter elva timmars körning och cirka åttio mil är jag äntligen framme. Jag har hamnat på Norrlands största konferens – Lapplandsveckan eller Lappis som den heter i folkmun.

Avståndet fick mig ett tag att tveka om det var värt att åka så långt. Men sen tänkte jag på mina vänner i ett land i Asien som på mycket dåliga vägar i­bland åker ända upp till åtta timmar på mycket dåliga bergsvägar för att nå in med evan­geliet i otillgängliga byar. Då kunde jag inte komma på någon bra ursäkt att stanna hemma. Väl på plats förstår jag snart att jag forftarande har femtio mil upp till Kiruna. Sverige är sannerligen ett avlångt land! Kan hålla med samen som efter att han besökt Stockholm för första gången sa: ”Synd att det ligger så avsides.”

Det är över tio år sedan jag var på Lappis sist. Nu har tältet rests för hundrade gången, inte samma förstås. Under en vecka samlas mellan 15 000–20 000 besökare i en by som annars bara har 22 hushåll och 52 bofasta. Husbondliden på arton hektar klassades fram tills 2005 som en småort.

Enorm utveckling

Jag träffar Oswald Öjebrandt, tältchef med mera och tidigare ansvarig för ett fastighetsbolag i Lycksele kommun, och som nästan tillhör inventarierna på Lappis. Han är född och uppväxt i byn och har fått Lappis med modersmjölken. Under sitt 68-åriga liv har han inte missat en enda Lapplandsvecka! Hans farfar Hugo Andersson var med när konferensen drog igång 1919. Nu är Oswalds son Johan kollektansvarig, så det blir fjärde generationen.

– Det är en otrolig skillnad idag, det går inte att jämföra. Området har utvecklats otroligt mycket genom åren. Förr cyklade man långväga ifrån, man hade dragspelet på pakethållaren och bodde i tält. Man städade ur lagårdsvindar och låg på halmmadrasser. Nu har folk sådana krav och man är lite bekväm av sig. Vi måste anpassa oss till viss del. Men man kan inte begära att vi ska vara en femstjärnig camping, säger Oswald.

– Det har varit väldigt mycket arbete innan allt är på plats. Men jag upplever detta som ett kall. Man ser ju vad människor får uppleva. Speciellt hur det påverkar barn och ungdomar. Detta är drivkraften som gör att man lägger ner den tid man gör.

Läs mer i Hemmets Vän nr 28 – 2019

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Veckans nummer