Liberalerna vid vägs ände

När jag den senaste tiden försökt att förstå liberalernas självplågarsyndrom och dess uttryck i interna strider mellan olika fraktioner, har jag kommit att tänka på vad Frisinnets ideolog Waldemar Svensson en gång yttrade om det gamla Bondeförbundet: ”Partiets framtidsutsikter är som att sitta på ett isflak från Nordpolen till Ekvatorn – ju längre man seglar, ju mindre plats har man att sitta på!” Liberalernas namnändring från Folkpartiet till Liberalerna är på något sätt ett tecken på att liberalismen som ideologi med tiden blivit allas egendom och att partiet därför har behov av att försvara sitt varumärke. Ordet liberalism ingår ju numera som en del av innehållsförteckningen i de olika partiprofilerna – Social-liberalism, Liberal-socialism, Liberal-konservatism och liberal-kristdemokrati. Liberalism, demokrati och mänskliga rättigheter har kommit att uppfattas som synonyma begrepp – och det vill ju alla stå för! Liberalernas kris har vuxit till en fråga om dess existens som en unik planta i det politiska landskapet.

Liberalismen innehåller en rad idéer av skilda politiska tänkare. Främst står de båda engelska filosoferna James Mill och dennes son John Stuart Mill. Liberalismen bygger på en optimistisk tilltro till människans egna möjligheter. Under demokratiska former skall varje människa tillåtas verka efter sina egna intressen. Frihet är därför det viktigaste begreppet i liberal ideologi – yttrandefrihet, politisk frihet, religionsfrihet och ekonomisk frihet att producera, köpa och sälja sina produkter eller arbetskraft utan inblandning av offentliga myndigheter. Med sitt frihetspatos kom liberala idéer att appellera till folkrörelser av olika slag som kämpade för sin frihet och sitt inflytande i samhället. Bland annat såg frikyrkorörelsen i sin kamp med statskyrkan liberalismen som en bundsförvant på den politiska arenan, vilket tog sig uttryck i att man allierade sig med Frisinnade Folkpartiet. 1934 gick det man kallade ”Frisinnet” samman med Sveriges liberala parti under namnet Folkpartiet. Därmed kom Folkpartiet att framstå som det politiska alternativet för stora delar av frikyrkorörelsen. Många av dess ledamöter i Sveriges Riksdag kom också från frikyrkligt håll och bidrog till att ge begreppet ”frihet” ett innehåll präglat av kristna värderingar.

Därför blev Folkpartiet min första politiska hemvist. Jag var med i Folkpartiets Ungdomsförbunds styrelse och skrev bland annat dess manifest för religionsfrihet och stod på barrikaderna för kyrkans skiljande från staten. Jag var också med i Folkpartiets Kristet Social Råd och ansågs kunna göra politisk karriär inom partiet.

I mitten på 1960-talet tog en helt ny generation greppet om Folkpartiet. Man distanserade sig mer och mer från kristna värderingar i politiska frågor och gick i bräschen för fri abort och en utlevnadsmoral på det sexuella området som undergrävde skolans möjligheter att stå upp för kristna värderingar i samlevnadsfrågor, vilket bland annat ledde till att Lewi Pethrus 1964 grundade nuvarande Kristdemokraterna.

Idag är Liberalerna ett vilset parti därför att man inte kan fylla sitt frihetsbegrepp med ett ansvarsfullt och relevant innehåll. Liberalismen har blivit ett slags överideologi för all politisk verksamhet, ett paradigm för det sekulära samhället. I detta har också kommit att ingå idén om en gränslös värld av internationalism. Men hur skall man få människor att identifiera sig med hela världen, när man inte ens orkar lära känna sin närmaste granne av rädsla för att bli indragen i något som gör anspråk på ens egen bekvämlighet? 

Liberalismens individualism och själviskhet har fragmentiserat civilsamhället och förlöst en kultur av ensamma människor, som snart inte känner varandra annat än som vänner på Facebook. Tillsammans med politiska ambitioner med andra utgångspunkter passar den liberala ideologin som ammunition i det normkritiska kriget men lämnar den enskilda männi­skan i sin egen lilla bubbla. Liberalism utan förankring i en väljarbas med genuint kristna värderingar blir hållningslös och vilsen.  Detta är vad som drabbat partiet Liberalerna.

Nu hör man röster som ropar på att ta tillbaka ”Frisinnet” och att söka en förankring i folkrörelserna på nytt igen. Tyvärr finns det idag ingen frisinnets ideolog som i likhet med en gång Waldemar Svensson i Ljungs­kile kan förena det liberala frihetsbudskapet med kristen värdekonservatism och göra politik av det. Det är väl i så fall Kristdemokraterna som borde ta upp den manteln – och som i viss mån gör det. Det finns utrymme för ett parti med europeisk kristdemokrati i kombination med svensk folkrörelsekultur på kristen grund. Kristdemokraterna har mycket att lära av den rörelse inom Folkpartiet som kallades ”Frisinnet”. Men jag tror att det är för sent för Liberalerna att återknyta till sin framgångstid med de ”frisinnade”!

Sven Nilsson

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Debatt