Hemmets Vän 1 månad gratis

Veckans nummer

Ledare

Debatt

Angeläget

Veckans kommentar


ANNONS

PRENUMERATION

KONTAKT

Tipsa redaktionen

Sök på hemmetsvan.se

 

 

 

 

Karismatiska väckelsen – ett avslutat kapitel?

Debatt Publicerad: 2019-06-13 15:31

Den här pingsthelgen har jag på nytt ställts inför hur Jesus talar om den helige Ande och vilka förväntningar han hade på det Fadern hade lovat honom. ”När Hjälparen kommer, som jag skall sända från Fadern, sanningens Ande, som utgår från Fadern, då skall han vittna om mig. Också ni skall vittna …” (Johannesevangeliet 15:26,27) Mitt i den sorg som lärjungarna drabbats av när de äntligen började förstå vad som väntade i Jerusalem, ser Jesus det som skulle hända i ett helt annat perspektiv. ”Det är bäst för er att jag går bort. Ty om jag inte går bort, kommer inte Hjälparen till er.” (Johannesevangeliet 16:7). Andens utgjutande på pingstdagen var en strategisk hemlighet mellan Jesus och Fadern. Den Helige Ande skulle göra några, för tillfället räddhågade lärjungar, till ”historiemakare” som Jesu vittnen och förlösa kraften av det fullbordade försoningsverket. I allt det som sedan händer är den helige Ande verksam och närvarande i världen. Inte som en enstaka händelse utan som ett förblivande erbjudande till varje Jesus-troende som behöver hans hjälp.

Och detta är den kritiska frågan – upplever vi behovet av den helige Andes hjälp?

Det som hände inom stora delar av kristenheten under 1960-70-talet var en oväntad andlig rörelse – en glad upptäckt av den helige Andes närvaro med alla de tecken som man tidigare kände igen från pingstdagen i Jerusalem. Från alla delar av världen kom vittnesbörd om att den helige Ande verkade samtidigt och på ett liknande sätt. Jag hade själv möjlighet att besöka pastorer och församlingar under den här tiden i Norge, Kongo, USA, Indien, Nepal, Bangladesh, Thailand och Japan. På varje plats kände jag samma ”doft” av den helige Ande och såg samma yttringar av Andens verk. Även vi som svensk kristenhet blev starkt berörd och alla började tala om ”den karismatiska väckelsen”. Många mötte den som en glädje­chock och en ny Jesus-förälskelse – och jag var en av dem.

Så var är vi nu? Hur levde vi med det vi tog emot?

Det Gud satte sin stämpel på som sitt verk består. Men varför blev det inte en fortsättning? Var det endast en Andens vågrörelse som sjönk tillbaka med tiden?  För många blev det Kristna Riksmötet i Göteborg en överraskande, första manifestation av Andens nya liv. En atmosfär av glädje, kärlek och enhet som ett Guds folk i Sverige spred sig som en varm vind bland deltagarna. Men när vi försökte göra något av det som hände, för det ena och det andra syftet, drog sig Anden tillbaka. Mycket fick under en kort tid sin fortsättning genom den tro som Anden verkat – men tron verkar inte allt! Guds princip är ”genom Ande av tro” – och Anden förfogar vi inte över.

När Andens yttringar används för andra syften än att förhärliga Gud, sker en sekularisering av själva ”karismatiken”, en formalisering av Andens yttringar: Förbön och betjäning förytligas – ”vi vet hur man gör”. Det som föddes i bönegrupperna som ett musikaliskt uttryck för hängivenhet och tillbedjan i den helige Ande av kärlek till Jesus, började ta plats i våra gudstjänster, men blev med tiden en musikalisk genre som många får svårt att anknyta till utan ett beroende av den helige Ande.

Jag menar att detta är något som vi måste ta på allvar.

Den helige Ande är den mest intima relation vi kan ha till Gud – Gud har gett oss av sin Ande (1 Korinthierbrevet 1:1-12). Därför finns det ingenting som kan bedröva Guds hjärta som ett respektlöst förhållande till den helige Ande. Det är här karismatiska rörelser och pingstväckelser förlorar sin kraft och utveckling. Det är här sekulariseringen börjar. Enkelheten i vårt liv med Gud genom den helige Ande, där vi blir ”Abba Fader” med den Helige, förleder oss till en förväxling mellan innerlighet och ytlighet. Innerligheten måste bäras upp av en sann gudsfruktan och uppriktig kärlek till Gud.

Men jag uppfattar att något nytt är på väg – en ny ödmjukhet inför varandra som kristna med våra olika utgångspunkter och erfarenheter. Vi delar smärtan av våra misstag och vår ytlighet med den helige Ande. Svensk kristenhet har fått göra många förödmjukande erfarenheter av sin egen hjälplöshet. Vi har varit en öppen stad för attacker på lokala församlingar och det andliga ledarskapet.  Vi har förlorat i trovärdighet som Jesu vittne.  Ur detta kan födas en förkrosselse inför Gud och ett desperat behov av den helige Ande som Hjälparen.

Den bönerörelse som pågår i Sverige är lika mycket ett rop på nåd och hjälp för oss som Guds folk som det är ett rop om frälsning för de förlorade som Gud älskar.

Nöden är uppenbar. Det människor vittnar om med sitt beteende och sina offentliga berättelser är egentligen ett rop efter det som bara Jesus kan representera. De styrande i landet ropar efter medborgare med samvetsbetingad lojalitet för att välfärdssystemet skall kunna betjäna folket på basis av ömsesidigt förtroende. Endast Jesus kan bygga en sådan kultur.

Den kristna församlingen och evangeliet är relevant som aldrig förr. Men vi måste lära oss att leva i ett beroende till den helige Ande. Våra förväntningar på den Helige får inte begränsas till vissa väckelseperioder. Anden är given en gång för alla på pingstdagen. Hans hjälp är tillgänglig för varje Jesustroende när vi ber och gör oss beroende.

Den karismatiska vågen må ha lagt sig – men vattnet finns kvar och kan än en gång skölja över landet!

Sven Nilsson


Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Namn:

Rubrik:

Kommentar: (800 tecken)



Skriv ut artikeln
Läs mer. Prova Hemmets Vän gratis en månad!

Debatt

Människovärde och mänsklig värdighet
Vilken väg väljer vårt land?
Kunskapen om Gud bryts ner
Ett Sverige med samhällsgemenskap
Låt oss älska sanningen – även när den gör ont
Många länder har stängt sina hjärtan
Allvarligt tillstånd för svensk frikyrklighet
Vilken Gud tror du på?
Slumpen får inte avgöra vem som utvisas eller inte
Svensk kristenhet saknar profetiskt krismedvetande


 

 

 

Hemmets Vän Månadskonto
Taltidning

 

 

 

Copyright © Hemmets Vän, Litzon Press Förlags AB. Ansvarig utgivare Åke Hällzon.
Hemmets Vän, Box 22010, 702 02 Örebro. Tel 019-16 54 00. E-post: info@hemmetsvan.se
Om cookies