Hemmets Vän 1 månad gratis

Veckans nummer

Ledare

Debatt

Angeläget

Veckans kommentar


ANNONS

PRENUMERATION

KONTAKT

Tipsa redaktionen

Sök på hemmetsvan.se

 

 

 

 

”Vi får proklamera Jesus och ljuset bryter igenom”

Veckans nummer Publicerad: 2019-04-18 00:00

”Det måste finnas en motsats till allt mörker jag ser.” Det var sådana funderingar som fick boxaren och gängledaren Daniel Kanat att söka Gud, mitt i en tillvaro fylld av våld och slagsmål. Idag är han pastor för en nystartad församling i centrala Stockholm och gör även regelbundna missionsinsatser där tecken och under sker på några av de mörkaste platserna på jorden.

Cornelia Sander berättade i Hemmets Vän nr 11 om en resa till flyktinglägret Bidi Bidi i Uganda, där de vittnade om Jesus och såg tecken och under i Apostlagärningarnas spår. En av ledarna för resan till Uganda var pastor Daniel Kanat i Stockholm International Gospel Center, och nu berättar han om sin egen väg till Gud, från mörker och våld till ljus och befrielse.

– Jag växte upp i en ortodox familj. Men jag hade egentligen ingen tro på Gud, det var mer tradition och kultur. Jag visste att det fanns någon högre makt, det förstod jag. Men mer än så var det inte. Man kan säga att jag bekände mig till familjereligionen. Till det som det folkslag jag kommer från trodde. Men den tron var inte levande på något sätt, det var bara religiöst, säger Daniel Kanat när vi talas vid på telefon.

Startade med boxning

Han berättar hur det började med en boxningskarriär. Han var inte mer än 13, 14 år när han blev upptäckt som boxare och han blev känd i den mellansvenska stad där familjen bodde.

– Jag vann matcher och tävlingar och jag kom med i tidningen. Det gjorde att när jag var ute på stan kom det fram folk som utmanade mig, som ville slåss mot mig. Det blev bara grövre och grövre. Det slutade med att jag hamnade som i en grop. Jag brukar likna det vid att det var som att befinna sig i ett vatten fullt med hajar och så blöder du. Det var som om skiten drogs till en, hela tiden, hela tiden. Det var bråk konstant och väldigt ofta. Det började med lite slag som eskalerade och snart fick jag blodtörst. Det där blev vardag för mig, törsten efter blod, berättar han.

– Jag började också bruka alkohol väldigt kraftigt. Den kombinationen, alkohol och slagsmål, gjorde att jag fick ett rykte både allmänt på stan och hos polisen. Jag kommer ihåg hur polisen själv sade: ”Någon gång ska vi sätta dit dig, bara någon vågar vittna.” Det var det ingen som vågade. Trots att hundratals var berörda var det ingen som vittnade mot mig. Det fanns en enorm rädsla för oss, både hos folk i allmänhet men också polisen hade en viss fruktan.

Var det inbrott och stölder också?

– Absolut inga inbrott eller liknande, det var renodlat våld. Inte ens narkotika brukade vi på det sättet. Det hände väl att man rökte på någon gång, men mer var det inte. Utan det handlade om rent våld och om att behålla makten, fortsätter Daniel Kanat.

Han tvekar att berätta när jag frågar honom om vad som blev vändpunkten för honom. Det är för brutalt, menar han. Men han talar om den oskyldiga äldre dam som kom i vägen för honom i stället för den gängledare han siktat in sig på. Hans vänner lyckades dock hålla honom tillbaka – själv var han inställd på att döda, han såg inte vem det var.

– Jag såg bara svart. När jag hade lugnat ner mig sa mina vänner till mig: ”Vi kände inte igen dig längre.” Det var då jag sade till mig själv: ”Jag känner inte heller igen mig själv längre, jag vet inte vad det är som händer med mig.” Jag hade ett sådant konstant mörker omkring mig. Jag var så van vid det här mörkret i form av onda andar och vad det var. Men från den dagen började jag fundera: ”Det måste finnas en motsats till allt mörker jag ser. Det finns ju himmel och jord, eld och vatten …”

Motsats till mörker

– ”Finns det här otroliga mörkret så måste det också finnas en motsats. Det måste finnas något gott”, tänkte jag. Till saken hör att när jag kom hem på kvällen och skulle lägga mig fick jag ofta en så kraftig hjärtklappning att jag fick åka ambulans till sjukhuset. Det var som om hjärtat skulle hoppa ur bröstkorgen. Min hjärtläkare, som var specialist från Göteborg, sade: ”Jag förstår inte vad det är för fel på dig? Jag har gjort alla tester och du är frisk och stark som en oxe.” Jag var otroligt stark och vältränad. De tryckte in en bandspelare i bröstet på mig som skulle mäta hjärtslagen  (troligen en intern defibrillator, ICD, red anm). Jag hade den i över ett år och jag har idag ett ärr över hjärtat efter den.

– Jag började då be till Gud, för ”det måste ju finnas en motsats”. Men jag fick inget svar. Efter några nätter fick jag nog: ”Gud,  jag bor på planeten Jorden, jag heter Daniel Kanat och jag bor i Sverige”, bad jag och fortsatte: ”Om du finns måste du visa mig det, här och nu. Annars är det här sista gången jag ber till dig.” Jag menade det innerligt. Jag visste att om jag fortsätter så antingen dör jag eller också dödar jag någon och hamnar i finkan.

– Då bröts atmosfären i rummet. Det var mitt i natten och plötsligt var atmosfären helt annorlunda. Jag kände ett par armar om mig och hörde hur Jesus viskade i mitt öra: ”Min son.” När jag hörde det bröt jag ihop och storgrät. För första gången på åtta år, tror jag att det var, så grät jag. Jag var ju hatad av alla. Det var ingen som ville ha mig. Jag hade skapat sådan fruktan runtom mig och jag var bara en eländig människa. Men när Jesus kom sade han: ”Min son.”

– Jag har senare läst om äktenskapsbryterskan som ska stenas och jag kände igen mig i henne. Det var ju mitt eget fel, jag hade gjort fel. Men han tog emot mig. Och när han gjorde det och när jag grät där, var det något som släppte inom mig. Jag kunde inte förklara vad det var.

– Jag vet idag att det var våra synder som Jesus bar på korset. Att det var min synd som han tog där. Efter den kvällen slutade mina hjärtklappningar. När jag vaknade på morgonen var det jättekonstigt. Jag tänkte: Vad var det som hände? Vad har hänt? För plötsligt såg jag att gräset var grönt, det var så mycket färger runt omkring mig. Min värld hade bara varit grå innan dess, men helt plötsligt såg jag färger och olika saker omkring mig, säger Daniel Kanat.

Läs mer i Hemmets Vän nr 16/17 – 2019


Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Namn:

Rubrik:

Kommentar: (800 tecken)



Skriv ut artikeln
Läs mer. Prova Hemmets Vän gratis en månad!

Veckans nummer

”Sluta stigmatisera kristna!”
”Ett mycket farligt steg”
”Vi blev kristna via barnen”
Hundraåringen står inför utmaningar
”Vi behöver vara redo”
”Vi vill utmana, uppmuntra och utrusta”
”Lärjungaskola behövs bland nyomvända i flyktingläger”
Kyrkorna viktiga redskap för Rwandas försoning
"Bara stadsliberalism gäller!"
”Vi anställde den förste svarte pastorn på 42 år”


 

 

 

Hemmets Vän Månadskonto
Taltidning

 

 

 

Copyright © Hemmets Vän, Litzon Press Förlags AB. Ansvarig utgivare Åke Hällzon.
Hemmets Vän, Box 22010, 702 02 Örebro. Tel 019-16 54 00. E-post: info@hemmetsvan.se
Om cookies