Hur mycket överstatlighet tål EU?

Knappt har Sveriges riksdag valt regering efter många knaggliga talmansrundor förrän partierna måste ladda för en ny valrörelse inför det kommande EU-valet i april. Vad vill Sverige med EU, och vad vill EU med Europa?

Det mest tilltalande med EU är dess ursprungliga ambition att vara ett europeiskt fredsprojekt efter två förödande världskrig. Unionen grundades 1952 som världens första överstaliga organisation och har sedan dess tillkomst tagit till sig alltfler ansvarsområden med makt att fatta bindande beslut för de nationer som ingår i unionen. I det sistnämnda ligger fröet till den legitimitetkris, som blivit mer och mer uppenbar det senaste årtiondet med Englands Brexit och de gamla öststatsländernas ovilja att underordna sig EU:s överstatlighet.

I grunden ligger ideologiska motsättningar i hur man ser på nationalstatens betydelse i jämförelse med internationalism och imperiebyggande.

Därmed kommer EU-valet att beröra samma konfliktlinjer som de vi sett i den svenska valrörelsen. Frågan om nationell självständighet kontra överstatlighet kommer att bli ett hett ämne i debatten om EU. Behöver vi starkare överstatliga organisationer för att tackla världens problem? Klimatångesten och ett laddat säkerhetspolitiskt läge kan skrämma människor till att acceptera mer och mer av en överstatlig världsordning. Liberala krafter arbetar för att EU skall bli mer av en federativ överstatlig organisation.

I ett större perspektiv handlar det om möjligheten till nationell integritet i en alltmer globaliserad värld. Konflikten har hittills mest rört sig kring invandring och integrationsfrågor. I Sverige har den politiska kampen om hur vi skall förhålla oss till internationalism kontra nationellt självbestämmande huvudsakligen förts mellan Sverige­demokraterna och de övriga politiska partierna. SD:s kamp för bevarandet av en nationell identitet, byggd på kollektiva historiska erfarenheter och värderingar, har av politiska motståndare klassats som rasism i nazistisk kontext. Det är inte längre trovärdigt om man ser till den miljon människor som röstat på partiet.

Inför EU-valet, där frågor om överstatlighet och nationalism kommer att ta stor plats, har SD redan positionerat sig, medan de andra partierna verkar lika oförberedda på vad som rör sig i svenska hjärtans djup i den här frågan som de var inför hanteringen av den växande invandringen.

Nu kommer SD att uppfattas som det parti som äger frågan. De andra partierna förstår ännu inte den oro som männi­skor känner inför att beslut som rör deras egen vardag tas allt längre bort från den politiska sfär, som de har möjlighet att påverka. Det vore olyckligt om SD skulle uppfattas som det enda parti som förde deras talan.

Frågan hur moderna stater i en globaliserad värld skall kunna bevara politisk självständighet och en nationell identitet, byggd på kollektiva erfarenheter och gemensamma värderingar, är så komplex, att alla partier borde ha ett program för att möta den här utmaningen. Det räcker inte med att mobba och pestförklara ett visst parti och därmed tro sig ha neutraliserat den oro som människor intuitivt känner inför samhällsutvecklingen.

Det största problemet är att liberalismen blivit en överideologi för alltfler internationella aktörer och politiska partier, liksom för den nuvarande svenska regeringen. Liberalismen är, utan den kristna värdegrunden, en hållningslös frihetsideologi som hyllar individualism och samhällets oberoende av tidigare generationers erfarenheter.

För Sveriges del har liberalismen och socialismen från var sitt håll bidragit till den unika ställning som Sverige intar med att vara den mest individualistiska nationen i världen. Båda ideologierna har medverkat till upplösningen av familjerelationer och uppmuntrat till ett egoistiskt förhållningssätt i moraliska frågor. En sådan politik drar isär samhället och skapar ensamma människor utan rötter i en större berättelse för sitt liv. Nu vill liberala krafter påverka EU i samma riktning.

Som jag ser det är KD, med sin ideologiska förankring i kristen sociallära med protestantisk nationalkänsla, bäst rustat för att möta den internationalistiska utmaningen.

Som kristna bör vi vara misstänksamma mot varje tendens till imperiebyggande. Vår medmänskliga lojalitet bygger på övertygelsen om alla människors lika värde i enlighet med skapelseordningen. En överstatlig politisk världsordning reducerar människan till en liten oansenlig del av en evolutionär utveckling utan någon egentlig mening.

Samtidigt som vi ber för EU-valet behöver evangeliska kristna få upp ögonen för Europa som vårt närmaste missionsfält.  Pingströrelsen är redan på banan med ökande insatser. Andra evan­geliska samfund borde följa efter och förbereda en ung generation för Uppdrag Europa.

Be att evangeliska församlingar inom EU får frihet att verka utan att betecknas som sekter. Be också för en ny inställning till Israel från EU:s sida som öppnar för ett förtroendefullt förhållande och ett sakligt stöd för Israel i en tid då antisemitismen på nytt börjar breda ut sig i Europa.

Sven Nilsson

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Debatt