Beroende av Vänstern

Så fick vi en regering till slut. Resultatet är förstås en besvikelse för alla som röstade för ett regeringsskifte. Enligt valresultatet är det 58 procent. Att Allianspartierna inte kunde hålla samman är olyckligt med tanke på kommande val. Frågan varför man inte gick fram med ett gemensamt regeringsalternativ som kunnat prövas skarpt i riksdagen kvarstår. Rädslan för Sverigedemokraterna var uppenbarligen större än tron på den egna politiken.

Att Centerpartiet och Annie Lööf kunde bejaka den statsminister man gick till val på att avsätta är mycket svårt att förstå. Det kommer definitivt få konsekvenser både för Alliansens möjlighet att bryta Socialdemokratiskt inflytande i framtiden och för förtroendet för Centerns egna politiska linje. Att Liberalerna och Jan Björklund kompromissat är inte lika överraskande. De har under hela processen tydligt öppnat för ett samarbete vänsterut. Ändå är det märkligt. Samarbete väns­terut medför inte mer liberalism, utan mindre.

Motivet som de försvarar sig med är främst att man på detta sätt vill hålla Sverigedemokraterna utanför, men frågan är om man förstått hur högt priset blir. Att Stefan Löfven kommer upphöra att ”luta sig” åt vänster är knappast troligt. Frågan är om han inte måste. Jonas Sjöstedt har redan viftat med misstroendekortet och förklarat att ”det finns ett papper” om samarbete, ett papper ingen riktigt vet vad det innehåller.

Denna regering blir alltså beroende av ett parti som fram till 1990 definierade sig själv som ett kommunistiskt parti. Faktum är att partiet så sent som 2004 valde en partiledare som motvilligt avstod från att kalla sig själv kommunist (Lars Ohly). Vi behöver knappast påminna om kommunismens tragiska historia för att inse att även Vänsterpartiet, mätt med samma måttstock, som Sverigedemokraterna är ett ytterlighetsparti, minst lika extremt.

Sakpolitiken då? Det är förstås bättre med en Socialdemokratisk statsminister som föredrar ett budgetsamarbete med Allianspartier, än en statsminister som alltid samverkar med Vänsterpartiet. Men på en punkt, av de 73 överenskomna, är det riktigt illa.

I rädsla för muslimskt drivna friskolor kommer nu varje ny etablering av alla friskolor med en ”konfessionell inriktning” att motarbetas. Det är inte bara antiliberalt, det är ett direkt hot mot religionsfriheten. Att man inte klarar av att göra skillnad på friskolor som uppfyller kraven som skolverket ställer, även om de har religiösa huvudmän,  och de skolor som inte uppfyller kraven, är häpnadsväckande.  

Den stora frågan kvarstår dock. På vilket sätt är Vänsterpartiet ett mindre skadligt stödparti än Sverigedemokraterna? Den frågan måste både Liberalerna och Centerpartiet svara på förr eller senare.

Hemmets Vän 24 januari 2019

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Ledare