Sveriges första ideologiska val

2018 års valrörelse och förvirringen i processen att bilda regering, kommer att gå till historien som en särskild händelse, där medborgarna konfronterats med ideologiernas avgörande betydelse för valets utgång. Sakfrågorna har fått en underordnad betydelse i jämförelse med vilken ideologi makten företräder.

Den verkliga konfliktens innebörd har blivit tydlig i och med att fem partier, med var för sig skilda ideologier, förenats kring ett övergripande mål – att utestänga ett annat demokratiskt parti i riksdagen från varje form av inflytande.

Beslutsamheten är så total, och det övergripande målet är så förpliktande, att det till och med överflyglar den ideologi som vi annars menar gäller för deltagandet i det politiska arbetet, nämligen demokratins principer som innebär att alla demokratiska partier har rätt att arbeta på samma villkor i riksdagen och förvänta sig inflytande i förhållande till sina mandat. Detta gäller tydligen inte längre.  

Det som sker nu är något helt nytt.  

Vissa partier strider inte längre utifrån sin egen politiska ideologi. Istället ser vi att fem partier, med skilda ideologier, tar avstånd från ett annat demokratiskt parti av ideologiska skäl. Man kan inte ens tänka sig att Sverigedemokraterna i sakfrågor kan ha något gemensamt med den övriga demokratiska parnassen. Gråsossen Löfvén väljer att leva med liberal sakpolitik med insikten om att det just nu är liberalismen som utgör det politiska mittfältet. Det är kanske så, att pragmatisk socialism i grunden också är en form av liberalism eller möjligen socialliberalism!

Så var går den ideologiska skiljelinjen i det nya politiska landskapet?

Liberalismen har blivit en överideologi som alla tycks anpassa sig till. Därför måste den granskas från ett nytt håll. Vad är skillnaden mellan det Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna är överens om som gemensam ideologi, och den ideologi som huvudmotståndarna Sverigedemokraterna företräder? För att förstå innehållet och magnituden i konflikten måste man ta in ett större internationellt perspektiv.

Den politiska kampen mellan nationalism och internationalism har drabbat oss.

Sverige är ingen ö. Det som sker i Sverige är en del av en internationell rörelse, där männi­skor sliter mellan att få bejaka sitt intuitiva behov av att förstå sig själv i förhållande till någon form av nationell identitet med en historisk berättelse – eller att ge sig ut på en äventyrlig färd mot en global internationalism, där varje individ rationellt väljer sina nära relationer utan hänsyn till familj, folktillhörighet, kultur eller religion i en värld av överstatlighet– det liberala projektet.

I det valet blir liberalismen ett ideologiskt hot för många ”vanliga” människor.

Liberalismen syftar nämligen till en gränslös värld utan nationer. Den bortser helt från att mänskligheten är en organisk entitet och reducerar därför människor till fristående subjekt som man kan få att samverka genom rationalistisk argumentation och social ingenjörskonst. I det avseendet har den mycket gemensamt med den socialistiskt/marxistiska ideologin, vilket framgår av att både Annie Lööf och Jan Björklund, som båda står för en liberal ideologi, släpper fram en S-regering framför en M/KD-regering.

Liberalismen passar som hand i handske för den argumentation som politiker och ekonomer på elitnivå använder för att motivera överstatliga projekt och en världsordning utan nationella gränser. Det är inte en tillfällighet att Annie Lööf, som just nu är den mest radikala företrädaren för liberalismen, blivit invald i den Trilaterala Kommissionen – som många menar verkar för en global världsregering. Sverigedemokraterna företräder i internationella frågor en mer pragmatisk solidaritet, vilket ses som ett hinder för EU:s federativa ambitioner. Därför blir Sverigedemokraterna liberalismens huvudmotståndare.

Sverigedemokraterna har, med sitt försvar för en nationell identitet, blivit en tillflykt för människor som inte orkar ta in tanken på en global världsordning. Att kalla dessa människor för fascister och rasister är inte trovärdigt.  Det faktum att Sverigedemokraterna vuxit på de andra partiernas bekostnad visar att människors val har skett utifrån mer närliggande preferenser än en viss ideologi. I likhet med Kristdemokraterna förstår Sverigedemokraterna betydelsen av att respektera människor som personer med en egen identitet och egna drömmar för sitt liv. Liberalismens kalla, rationalistiska och libertinistiska ideologi håller inte att bygga ett mänskligt samhälle på. Men liberalismen har inte heller intresse av att bygga nationella samhällen.

Historiskt har liberala partier kunnat samverka med den ”frihetsideologi” som finns i kristendomen, inte minst inom den frikyrkliga sfären, där man betonar betydelsen av personliga beslut i trosfrågor. Idag är Kristdemokraterna det nya alternativet till ”Frisinnet” i det gamla Folkpartiet. Men även Kristdemokraterna lutar ideologiskt åt det liberala hållet. Som en del av katolsk kristdemokrati i Europa kan det blir svårt för Kristdemokraterna att stå emot EU:s överstatliga ambitioner. Så det gäller att vara mer ”kristet” än liberalt!

Sverige har fått sitt första ideologiska val.

Valet står mellan en rörelse som vill ge mer plats och erkännande till en nationell identitetskänsla för ”den lilla männi­skan” i en komplex omvärld – och å andra sidan en liberalistisk ideologi som med sin frihetliga individualism drar isär och skapar ett samhälle av ensamma människor utan känsla för den samhörighet som är mänsklighetens konstitutionella arvedel.  

Det kommer att bli allt viktigare för oss som kristna att värdera det ideologiska innehållet i de politiska vägvalen!

Sven Nilsson

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Debatt