Våga tro att kyrkan är svaret för förorten

SVT:s Aktuellt redogjorde för ett svårsmält rekord i veckan. Året är ännu inte slut men antalet döda i skjutningar, det vill säga gängrelaterade mord och dråp, har aldrig någonsin varit högre. 45 stycken till och med denna tidnings tryckning den 19 december. När jag räknar samman Polisens rapporter och den officiella statistiken blir det över 300 skjutningar och fler än 100 skottskadade under året. Och antalet granatattacker, det vill säga en händelse när en granat kastas mot en byggnad, bil eller person i syfte att döda eller skrämma, ligger på internationellt höga nivåer. Från  2011 och fram till början av december i år, har det skett totalt 116 granatexplosioner. Så sent som i fredags utsattes en restaurang nära Avenyn i Göteborg för vad polisen misstänker är en granatattack. Och i söndags morse inträffade två explosioner i Malmö, en av dessa vid ett flerfamiljshus där en 18-årig man fördes till sjukhus med livshotande skador.

Det tar emot att skriva om detta inför julhelgen. Det är lätt att misströsta. Inte minst eftersom vardagen i våra kyrkor ofta ter sig så diametralt annorlunda och långt ifrån förortsgängens logik – två världar som aldrig möts. Det har också varit den återkommande frågan för mig under hösten: Vad är kyrkans roll i detta kompakta mörker? Vad kan vi konkret göra? Hur blir vi en kraft till förändring? För även om vi ser hur utvecklingen går åt fel håll bekänner vi oss till en Gud som säger att allt är möjligt för den som tror.

Kanske ligger svaret i den till synes repetitiva men varma kyrkliga vardagslunken. Den som är lika vacker som stark. Församlingens uppgift kan och ska aldrig vara polisens, men som kristna kan vi förebygga våldet genom bön och långsiktigt arbete. Vårt bidrag blir bibliska principer om sådd och skörd. Det handlar om att skapa relationer med pojkarna innan de blir tonåringar, innan de försvinner in i gängens makthierarkier. Vi behöver erbjuda sådant som läxhjälp, lyssnande vuxna, mellanmål och hjälpa dem nära stora drömmar. Därtill uthållighet och kärlek.

Det låter förstås lätt men är oändligt svårt. Det kräver vilja, mod och engagemang. Men tillsammans med Gud förmår vi! Eller som Tomas Bodström skriver i sin fina midvinterpsalm, ”mitt i det mörkaste mörker växer det ljusaste ljus, ljus över världar och länder, ljus över städernas hus”. Vi måste våga tro det.

Åke Hällzon

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Veckans kommentar