Nu stöttar Nina sina olyckssystrar

SKELLEFTEÅ. Hon var långt nere i missbruket och nu har hon inte druckit alkohol eller tagit droger på tretton år. Istället stöttar Nina Eriksson, 46 år, kvinnor med drogmissbruk i västerbottniska Skellefteå med omnejd med utgångspunkt från Deborahuset. Ett motivationsboende hon öppnade 2015.     

– Hur utslagen man än är finns det en väg tillbaka. Och det finns ingen skam. Det vet vi, säger Nina bestämt och tillägger:     

– Vad vi kallar Deborahuset för? ”Det lilla huset med det stora hjärtat.”    

Möt en kvinna som lagt sitt liv i Guds händer och nu jobbar över hela landet med att stötta och förändra situationen för utsatta kvinnor.

Förvinter i Skellefteå. Regn och rusk just idag. Men värmen sprider sig snabbt när jag möter Nina.

Hon är intensiv, fartfylld och positiv till livet. En kvinna som varit på samhällets botten – men som aldrig mått bättre än idag?

– Precis så! Tron blev bron från djupet, så kan man säga, säger Nina.

Att höra henne berätta är både fascinerande – och litet skrämmande. Hon har inte alltid varit Guds bästa barn.

Bråkig och vild

Nina var bråkig och vild i yngre dagar, trots en lugn och harmonisk familj.

– I sjuan började jag skolka. Rökte, hängde på stan, Skellefteå. Jag fanns på det klassiska Folkets Park.

Den första fyllan så delade hon en vinflaska med några kompisar.

– Då var det kört, jag blev fast i alkoholen direkt. Det har jag insett så här efteråt, säger Nina.

Skolan blev inte längre intressant. Vid 16 år blev hon tokkär i en kille, som var 21 år.

– Han var redan ute i svängen, nymuckad från fängelset och det snyggaste jag hade sett. Och jag var inte sen att hänga på det vilda livet; hasch, amfetamin och så vidare.

Höll skenet uppe

I 14–15 år drogade hon intensivt. Sedan övergick missbruket mestadels till alkohol konstant.

Hon satt under stora tallen i Skellefteå stadspark och öste galla över alla Svensson som jagade stämpelklockan.

– Jag förstod aldrig att det verkligen kunde betyda en trygghet. För mig gick dagarna i ända ut på att jaga pengar.

Nina stal också kött, sålde droger och gjorde inbrott. Hon försökte hålla skenet uppe; åkte runt i Europa, jobbade i Grekland, Spanien och Norge bland annat.

– Jag jobbade och söp hela tiden. Höll igång. Jag var rastlös och rotlös. Drogerna var allt och de höll på att äta upp mitt huvud på slutet. Mitt riktiga jag försvann, den jag verkligen är i grund och botten höll på att upplösas, säger Nina.

Läs mer i Hemmets Vän nr 46.

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Veckans nummer