En dödens kultur söker breda ut sig över Europa

I allhelgonatider går våra tankar till de som gått före, till jordelivets ändlighet och dödens oundviklighet för oss männi­skor. Men också i tacksamhet över dem vi fått möta och som inte längre finns ibland oss, om livets oersättliga gåva, helighet och framtidshopp.

Döden berör också lagstiftning och politik, i vårt land som internationellt. Ute i Europa gick det inte lång tid efter att Socialistpartiet PSOE släppts fram till regeringsmakten i Spanien på försommaren, innan det nya styret nu under hösten anser det vara dags att diskutera eutanasi, alltså läkarutförda självmord på patienter.

Uppenbart är att den socialistiska regeringen – som kom till makten med hjälp av liberala och regionala stödpartier – inte har något emot att följa den hårt kritiserade nederländska modellen. Den går ut på att förkorta människolivet för personer som så önskar – även omyndiga.

I Nederländerna kom den första godkännande lagen 2001 och antalet läkarutförda assisterade självmord på patienter har därefter varit i klart stigande.

Under lagens första decennium, på 2000-talet, handlade det om runt 2 500 människoliv. Ifjol, år 2017, hade den siffran långt mer än fördubblats, till 6 585 människor, vars liv slutade på detta sätt eller 18 personer per dag.

Det motsvarar 4,5 procent av alla dödsfall på ett år i Nederländerna eller att en av 22 nederländare avlider under dessa självmordsformer. Dessutom ökar andelen snabbt bland psykiskt sjuka att ta avsked av livet genom läkarutförda assisterade självmord.

En inte tillräckligt uppmärksammad motröst i Benelux-länderna var storhertigen av Luxemburg, som för tio år sedan av samvetsskäl vägrade att  underteckna den nederländskt inspirerade eutanasilag parlamentet antog och som Kristdemokraterna gått emot.  

Det ledde till en konstitutionell kris och att parlamentet i december 2008 berövade monarken de sista resterna av formell makt för statschefen, en modig man som följde sitt kristna samvete och kristna etiska principer om livets helgd.

Lagarna i Benelux-länderna och Schweiz samt amerikanska delstaterna Oregon och Washington resonerar på annat sätt än den troende storhertigen i Luxemburg. Påstått obotbara sjukdomar, med prognos om döden inom ett halvår, är inget krav i Nederländerna för att en patient skall kunna begära sin egen död, utfört av vårdpersonal, av läkare.

Även livsleda kan räcka. Att depression, livströtthet och falnande inre livsgnista skulle finna sin ”lösning” genom att avsluta livets gåva blir en motsättning i sig, en från samhället, politiken och det allmänna oförsvarlig uppgivenhet, övergivenhet och hopplöshet.

Är det dit många sekulära liberala, gröna och socialistiska politiska krafter önskar att våra samtida västerländska välfärdssamhällen ska komma, för att kunna kalla sig moderna, byggda på individens valfrihet och totala självbestämmande – utan att bry sig om människans behov av gemenskap, stöd, livsmening, andlig näring, etiska ramar och omsorg?

I en svensk, europeisk och global kontext kan vi inte, får vi inte, tro att så är fallet.

Vårdens trygga uppgift är att stå i livets tjänst, för att bota, lindra och trösta – just såsom läkareden allt från antika Greklands dagar formulerats i Hippokrates anda.

Så vill vi också tro att den västerländska, kristna civilisationen är grundad i Sverige, Europa och världen: att fortsatt verka i livets tjänst, för en livets kultur.

Birgitta Sacrédeus (KD), landstingsråd i Dalarna och ledamot av EU:s Regionkommitté CoR.

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Debatt