"Döden är fortfarande ett tabubelagt ämne"

– Medvetenheten om döden gör egentligen att vi lär oss uppskatta livet, säger Peter Strang, cancerspecialist och professor i palliativ medicin, som skrivit flera böcker om cancer, om smärta och om existentiella frågor – ett ämne som återkommer även i den senaste boken, romanen ”I skuggan av sommaren” (Libris år 2017). Det blir ett samtal om döden men också om livskris och livsmod.

Palliativ vård utgår från den moderna hospicerörelsen och filosofin inom palliativ vård präglas av en helhetssyn på vården av döende där målet är ”att få leva tills man dör” genom att upprätthålla funktioner, livskvalitet och ett värdigt liv. Peter Strang blev Sveriges första professor i palliativ medicin 1997. Han berättar om det tydliga fysiska fokus som då fanns inom den svenska sjukvården.

Fokuserade på smärta

– När man jobbade med döen-de människor var det fokus på de delar som var synliga. Vi var duktiga på det fysiska: Det var självklart mycket fokus på smärta, man fokuserade på illamående, på trötthet och i någon mån det psykologiska. Man var medveten om närståendes roll men egentligen inte om de existentiella frågorna. I den mån det handlade om det existentiella så var det något för sjukhuskyrkan, menade man.

– Problemet var att man blandade ihop religion och existentiell kris. Existentiell kris är egentligen något större. Det är något som sker vare sig du är troende, sökare eller ateist – där finns fortfarande rädslan för döden och känslan av meningslöshet. Skillnaden är snarare svaren: De som är troende har svar i sin tro. Medan de som inte är troende har fortfarande frågorna men inte svaren. Vi hanterade den existentiella krisen dåligt, där fanns inte forskningen och det var egentligen inte något man vägde in, fortsätter Peter Strang.

– Jag tror att vi egentligen aldrig hade haft ett brett existentiellt grepp. Vi har delvis haft ett religiöst grepp om frågorna men min erfarenhet är att det beror på vilken typ av tro man har. Både som doktor och forskningsmässigt kan jag märka skillnaden hos dem där tron liksom kommer inifrån, de som vi forskningsmässigt beskriver som ”believers”. Och de som går regelbundet i kyrkan men egentligen inte har en riktigt grundad tro – vad vi kallar ”belongers”.

– Som läkare kan jag se att de som har en tro som kommer inifrån funnit ett stöd i sin tro. Trots att det är väldigt tungt kan de lita på att Gud har en plan för dem. Medan de som inte är grundade på det sättet får nästan en dubbel kris: ”Här har man gått i kyrkan hela livet och ändå blev jag sjuk. Var finns Gud nu?” Man har en känsla av att något finns, något som är större utan att man riktigt har greppat det och därför har man inte haft något riktigt bra stöd, som jag uppfattat det.

Svagt stöd

Peter Strang talar också om hur han redan som nyutexaminerad läkare reagerade över att stödet för dem som var på väg att dö var så pass dåligt.

– Under studietiden hade jag suttit vak så jag hade suttit hos döende och jag hade varit med om döendet. Det jag reagerade över själv var att läkarna var så handfallna. De kom in när något var fel rent fysiskt, när någon hade svårt att andas eller så. Men de klarade inte av det rent existentiella på något vettigt sätt.

– Jag minns mitt första läkarjobb när jag var 24 år och ung vikarie. Vi hade en man som var sjuttio plus, han var döende. Han var svårt sjuk och hade mycket kort tid kvar och det hade också min chef kommenterat innan vi gick ronden. Det var kanske max en månad patienten hade kvar. Han var jättesvag, han hade tappat vikt, han hade tappat muskler och han var riktigt svårt sjuk. Sedan går vi ronden och då går den här chefen fram och klappar mannen hurtigt på axeln och säger något i stil med: ”Det här, det ska fixa sig.”

Läs mer i Hemmets Vän nr 44.

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Veckans nummer