"Bit för bit tar vi oss tillbaka"

Hur återvänder man till livet? Hur växer man upp efter att som barn ha överlevt Förintelsen? Det är vad Dina och Jovan Rajs talar om i sven-ska skolor och i boken Att återvända till livet (Natur & Kultur, 2018).     

– Alla bär på en ryggsäck, vare sig den är tung eller lätt, vare sig de är svenskar eller har kommit hit under senare år, säger Dina och Jovan Rajs när vi möts i Örebro inför ett av deras föredrag om att överleva det värsta tänkbara.

När Dina och Jovan talar om minnena från Förintelsen talar de om sina kontinuerliga nästan vuxna minnen. Trots att de båda bara var barn etsade minnesbilderna sig fast och även om de använder bilder för att hålla ordning på kronologin är det tydliga bilder och klara minnen de berättar om.

Båda växte upp i den tidigare jugoslaviska provinsen Vojvodina mot gränsen till Ungern men i olika städer. Dina var tre år när kriget kom till Jugoslavien 1941 och Jovan var åtta år och när kriget är slut fyra år senare har de flytt, hotats, hungrat och lidit på ett otänkbart sätt.

Flydde till Ungern

– Jag bodde i den lilla staden Ruma och när Nazityskland ockuperade staden hamnade pappa i krigsfångenskap, berättar Dina när hon i korta drag sammanfattar sin egen historia. Hon får fly tillsammans med sin mor och sina farföräldrar till den ungerskockuperade staden Novi Sad och därifrån vidare till ungerska Budapest.

– Där levde vi gömda i ett hus på en bakgård mitt i staden. När jag var fem år gammal 1943 började papperslösa judar skickas till Ukraina där de dödades. Då skaffade mamma falska identitetshandlingar och jag fick ett annat namn, jag skulle kal-las Maria och mamma gav mig också en halskedja med ett kors. Mamma grät men sade åt mig med sträng röst att aldrig erkänna att vi var judar: ”Nu är du kristen, kom ihåg det”, sade hon.

Pilkorsare

– Ändå blev vi ofta utfrågade, både av tyska soldater och unger-ska fascister, så kallade pilkorsare. Jag tror att det var mina mörka lockar som var tilldragande. Ungerska fascister gick från hus till hus i Budapest och letade efter gömda judar. Sedan togs de ner till den frusna Donaufloden där de hade öppnat isvakar med hjälp av handgranater – där sköts judarna, säger Dina och berättar hur nära de var en gång att ta de där gift-tabletterna som modern hade fått av morbrodern som var läkare.

– Jag minns hur en pilkorsare tog mig upp i knäet och frågade: ”Visst är du en liten judinna? Om du säger att du är en liten judinna så ska vi åka skridskor vid floden.” Jag tänkte: Varför skulle jag gå och åka skridskor? Jag hade inte lärt mig att göra det. ”Du får så fina små vita vackra skridskor”, fortsatte han. Det var deras sätt att skämta: Att judar skulle åka skridskor på Donaufloden innebar att de skulle skjutas ner i isvakar.  Men jag förnekade hela tiden att vi var judar.

– Samtidigt riktade de en pistolmot min mamma. Han sköt också men bara förbi mamma – han ville inte döda henne där, bara skrämma henne. Hon svimmade och jag minns hur jag grät för jag trodde att hon var död. Men hon reste sig strax och sa att de inte hade skadat henne.

Läs mer i Hemmets Vän nr 42 – 2018

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Veckans nummer