"Jesus var en av de största satirikerna i världshistorien"

Jesus är en av världens främsta satiriker, menar Kent Wisti, präst, bildkonstnär, författare och satiriker som blivit känd genom bland annat sina gultonade rutor med vassa citat, i ett samtal om mission, om kyrka, om den nya boken ”De tillhöriga” (Libris 2018) och om satir.

– Jag är så fascinerad av att man släppte in en pingstpastor i en vanlig kommunal skola. Detta var då sent 1970-tal. Jag minns inte vad han berättade men jag minns att vi sjöng. Det var väldigt omvälvande och omkastande för mig. Jag hade redan en tro men det där var något speciellt, berättar Kent Wisti om vad han beskriver som sin omvändelse i småländska Älmhult. Det blev inte Pingströrelsen för honom men väl Svenska kyrkan där han idag är präst och stiftsadjunkt för mission i Lund. Vi möts i Betlehemskyrkan i Göteborg i samband med bokmässan och jag frågar vad hans relativt nya kyrkouppdrag innebär.

– Det innebär just för tillfället att jag ska ta reda på vad det innebär. Det är en så gott som nyinrättad tjänst sedan ett drygt år tillbaka. Jag är den första som har den tjänsten och ska bygga upp ett sätt att arbeta och tänka kring den.

Kyrkosyn och mission

– Det får ta tid, det finns inga klara fållor att gå in i och det är spännande. Men som stiftsadjunkt är uppdraget att stödja och främja församlingarna i Lunds stift i Svenska kyrkan – alltså i Skåne och Blekinge. Och utifrån tankar kring mission. Det är inte heller så självklart vad mission är, fortsätter Kent Wisti.

– Handlar det om evangelisation eller vår riktning utåt och vår öppenhet? Eller är det bara ett kyrkligt ord för kommunikation eller vad är det? Det är mycket med det där som jag brottas med, med vår kyrkosyn och med missionsbegreppet överhuvudtaget.

Han drar parallellen till sin bok ”De tillhöriga” och talar om att den handlar också om både kyrkosyn och mission.

– Det jag kommer fram till är att den institutionaliserade religionen, alltså församling, samfund, kommuniteter eller vad det är, det står allt under förgängligheten. Samfund kommer och samfund går. En dag kommer också Svenska kyrkan att försvinna. Och det är helt okej, det måste få vara i sin ordning. Men att det finns en kyrka som är svårfångad, en Guds kyrka.

Talar du om begrepp som ”Kristi kropp”?

– Ja, som inte låter sig fångas i organisationer och som inte finns på det sättet. Som vi kanske inte ens avkodar som kyrklig överhuvudtaget eller ens kristen. Jag tänker mig att kyrkan är där den helige Ande verkar och där gudsriket bryter igenom. Vår uppgift som kristna är att ha en omvärldsanalys och hela tiden scanna av det där och upptäcka var det händer. Sedan ska vi skynda dit.

– Jag tänker att det är nog den rörelsen som ganska mycket är mission. Att skala av det där paternalistiska (se fotnot) där mission ses som att jag äger något som inte du äger. Är man rikare eller starkare ska man hjälpa någon till ett bättre liv eller så. Det har sin grund i en gammal kolonial värld. Men mission handlar mer om att själv förändras och fördjupas än att förändra andra.

Hur kom konsten in i livet?

– Min pappa var bildkonstnär så det fanns hela tiden runt omkring mig hemma. Det var inget märkligt. Alla barn är kreativa och skapande men de flesta slutar när de är 13, 14 år – i alla fall med det vi kallar kreativitet, med bildskapande och liknande. Men jag fortsatte. Jag tror att ingen egentligen börjar måla – man fortsätter helt enkelt.

Läs mer i Hemmets Vän nr 42 – 2018

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Veckans nummer