Det politiska maktspelet leder till demokratins återvändsgränd

I de två senaste valrörelserna har det varit mycket tal om att Sverige ”dras isär” av olika anledningar, att polariseringen ökar och att grupper ställs mot varandra. Det blir allt mindre vi och alltmer ”dom andra”. Det finns många anledningar till att det blivit ”på detta viset”. En grundläggande orsak är att hela samhällsatmosfären präglas av en infantil individualism som driver det egna livsprojektet utan hänsyn till det gemensamma bästa.

Politiken har också uppmuntrat udda livsstilsmönster som HBTQ och Pridefestivaler för att påtvinga människor en acceptans av sådant som de visserligen kan ha en barmhärtig förståelse för, men innerst inne ändå betraktar som något främmande och avvikande.

I den senaste valrörelsen gavs ett genant exempel på hur alla partiledarna – utom Jimmie Åkesson – låter sig utfrågas och hunsas av några glada RFSL-are under det att man tvingas vifta med var sin Prideflagga som om de vore några blyga förskolebarn.

Det senaste exemplet på hur man skapar osäkerhet och splittring bland människor är det politiska projektet med normkritik och att lära våra barn att ifrågasätta sin könsidentitet – ett projekt som naturligtvis leds av RFSL och Pridepartiet. Det ser nästan ut som om RFSL har fått ett eget departement.

Inom den politiska sfären framstår polariseringen som alltmer omöjlig att hantera i vanlig demokratisk ordning. I de regeringsförhandlingar som nu pågår visar partierna en monumental oskicklighet att sköta det demokratiska hantverket att samtala och förhandla med utgångspunkt från det faktiska valresultatet. Både det socialistiska blocket och Alliansen tycks tro att Sverigedemokraterna har en så stark magisk kraft i sin argumentation att de inte ens vågar utsätta sig för ett samtal i sakfrågor, allra minst att låta dem rösta på Alliansens förslag i kammaren!

Om Socialdemokraterna vågat göra sig beroende av Vänsterpartiet som regeringsunderlag, varför skulle Alliansen inte kunna leva med Sverigedemokraterna på samma villkor?

Om det handlar om att rannsaka partiernas historia finns det inget parti i riksdagen som är så komprometterat genom sin historia som Vänsterpartiet!

Den nuvarande hållningen att utestänga Sverigedemokraterna från varje anständig delaktighet i det normala riksdags- och utskottsarbetet underminerar förtroendet för demokratin som styrelseform.

Att som hittills endast uttrycka förakt för de över en miljon medborgare som röstat på Sverigedemokraterna skapar hat och misstro mot det politiska etablissemanget. Sedan må man ha vilka uppfattningar som helst om Sverigedemokraternas värderingar.

Det är ofattbart att de övriga partiledarna har försatt sig i den här situationen. Det enda parti som förstått att inta en realistisk politisk hållning till Sverigedemokraterna är Kristdemokraterna, vilket framkom redan under valrörelsen.

Mycket tyder på att de övriga partierna får det svårt med att hålla ihop sina egna riksdagsmän kring den linje som partiledarna bundit sig till. Det beror på att riksdagsmännen i sin tur känner av vad som rör sig bland väljarna, där alltfler är oförstående inför det som pågår i det politiska spelet om makten.  Politikerna har drivit processen in i en demokratins återvändsgränd.  

Sverigedemokraterna måste dras in i den politiska processen. Vad det gäller invandringspolitiken har ju de övriga partierna redan anslutit sig till Sverigedemokraternas hållning, vilket man i och för sig kan beklaga utifrån en humanistisk utgångspunkt. Ifråga om bekämpningen av vardagsbrottslighet och de kriminella gängen råder det väl knappast oenighet. Att sedan låta Sverigedemokraterna brottas med hela bredden av samhällsproblem i all sin komplexitet genom att ta ett reellt politiskt ansvar kan ju inte vara fel.

Jag kan bara hoppas att man inte driver spelet ända dithän att det blir extraval, vilket ytterligare skulle skärpa den nuvarande polariseringen i landet. Möjligen är lösningen att några partiledare byts ut. Annars får Alliansen ta sitt ansvar och bilda regering på det underlag som faktiskt finns i riksdagen för en borgerlig regering. Samtidigt finns många stora frågor som kräver stöd över blockgränserna och där riksdagen som helhet måste ta sig samman.

Ur kristen synpunkt utgör splittringen i landet en sårbarhet, där krafter utanför politisk kontroll kan ta för sig i opinionsbildningen och driva utvecklingen i en extrem riktning. Jag tänker på de krafter som jag refererar till inledningsvis och som redan fått ett så stort inflytande på samhällsutvecklingen.

På det kulturella och moraliska planet befinner sig Sverige i kris. Det finns en andlig dimension i detta som endast den kristna församlingen kan ta ansvar för genom förbön. Därtill måste Kyrkan själv i profetisk medvetenhet och praktik representera en Gudsrikeskultur som innefattar ett bibliskt samhällsansvar.  

Sven Nilsson

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Debatt