Utbildning till de fattigaste

Under en vecka i slutet av augusti besöker Tariq Waris och hans fru Angelina Sverige för första gången. De har precis kommit från några veckors rundresa i USA där Angelina är född och uppväxt. Om några dagar åker de tillbaka till Lahore i Pakistan där en intensiv höst väntar. Tariq är vicerektor på en bibelskola inom pingstsamfundet Full Gospel Assemblies of Pakistan. De driver också flera grundskolor bland fattiga barn i slumområden. Tariq växte upp i en fattig koloni i huvudstaden Islamabad, där de flesta var analfabeter.  

För att söka ett bättre liv flyttade Tariqs föräldrar till Islamabad från Sialkot i början av 1980-talet. Hans pappa fick jobb som städare på ett kommunalt kontor, hans mamma hos en familj som tjänare. Islamabad som är en ganska ny stad, uppbyggd på 1960-talet, är i grunden välorganiserad, med vägar som ett koordinatsystem och bostadsområden i sektorer. Här bor de rikaste av de rika i landet. Men insprängt i dessa sektorer finns det cirka tio kristna kolonier som är mycket fattiga och oorganiserade. Det var i en sådan som Tariq växte upp.

– Livet hemma var okej, men fullt av många svårigheter, säger Tariq. Det var inte bara vår familj som var fattig, alla runtomkring oss var också fattiga. Man saknade mål och mening och man såg sig som ett offer för omständigheterna.

Ett bättre liv

Även om Tariqs föräldrar inte kunde läsa och skriva gjorde de allt för att Tariq och hans fyra syskon skulle kunna gå i skolan. Hans mamma drömde om att hennes barn skulle få ett bättre liv. Tariqs far åkte till jobbet halv sex varje morgon och kom hem först klockan åtta på kvällen.

– Mina föräldrar jobbade mycket hårt, fortsätter Tariq. Men det fanns ett problem. De gick aldrig till kyrkan, inte ens under jul och påsk. Även om vi kallades kristna, visste vi ingenting om kristendomen. Och ännu mindre att känna Jesus Kristus personligen. Fram tills att jag var tolv visste jag mer om islam än om kristendomen eftersom jag gick på en statlig skola.

Men det fanns någonting hos Tariq som drog honom till kyrkan. Under jul och påsk gick han ändå dit med sina kusiner och sina vänner.

– Jag hade en bild av Gud, som var som en lärare i skolan, där han hade en öppen bok och registrerade vår närvaro. Han måste kryssa i mig, åtminstone under påsk och jul.

När Tariq var tolv år gammal frågade hans kompis George om han inte kunde komma hem till dem på bibelstudium. Tariq hade ingen lust med detta. Men George kom nästan varje kväll och knackade på dörren och bad honom enträget att komma. Till slut gick han dit och blev glad när han såg att några av hans vänner också var där. Han fortsatte att gå regelbundet.

– Snart upptäckte jag att jag verkligen gillade att läsa Bibeln, berättar Tariq. I skolan var jag ofta med i taltävlingar och jag gillade frågetävlingar. Nästan alla i vår koloni var analfabeter. Därför fick George och jag läsa Bibeln på dessa samlingar. Det kändes speciellt att läsa för de som var lika gamla som mina föräldrar. Jag kände mig betydelsefull. Varje kväll började Guds ord att förändra mitt liv.

Läs mer i Hemmets Vän nr 37 – 2018

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Veckans nummer