Viktigare att bevaras nära Jesus än att till varje pris stå i offentligheten

”Megapastorn” Bill Hybels moraliska haveri är ett faktum, och han har lämnat alla sina uppdrag. Den ena historien efter den andra rullas upp av kvinnor som varit utsatta för sexuella trakasserier. Jag känner både förstämning, ett mått av själens trötthet och behov av eftertanke. Detta är ytterligare ett sorgligt kapitel om ledare som missbrukar makt och inflytande å det grövsta.

Hur förhåller man sig till detta? Det har hjälpt mig genom livet att göra några, ibland surt förvärvade, distinktioner:

Gåvor och frukt. Bibeln talar om Andens gåvor – förmågor att göra saker, bland annat att visa barmhärtighet, leda eller be för den som är sjuk. Dessa gåvor tas ofta som en garanti för att allt står rätt till. ”Det händer ju så mycket!”

När Bibeln talar om mognad och Jesuslikhet kallas det för Andens frukt. Frukten växer långsamt, och den har med karaktär och en inre förvandling att göra. Man kan äga gåvorna men sakna frukten. (Inget av det är oviktigt och de ställs aldrig emot varandra, men trovärdigheten avgörs inte på resultaten, utan på Jesusdoften.)

Förlåtelse och förtroende. Då jag jobbade nära människor som tagit sig ur ett långvarigt missbruk hände det att de fick ett återfall. Ibland kom någon, lite bakis efter gårdagens utflykt på puben, och sa: ”Du måste lita på mig, för du är kristen!” Mitt svar var alltid: ”Jag måste förlåta dig, och till och med älska dig. Men jag litar inte ett skit på dig. Du behöver återvinna förtroendet, och det förtjänar man över tid.”

Oavsett om det gäller otrohet, brustna överenskommelser eller ledare som inte håller måttet gör vi väl i att skilja på förlåtelse och förtroende. Det är inte en kristen dygd att blint lita på folk som visat sig vara opålitliga. Förlåtelsen är gratis och omedelbar, men förtroendet förtjänar man över tid.

Kallelse och uppdrag. Varje kristens djupaste kallelse och identitet är att vara Jesu efterföljare. Han kallar oss till gemenskap. Sedan sänder han oss i uppdrag och tjänst. Vad händer om jag av något skäl inte kan stå kvar i uppdraget och tjänsten? Då står kallelsen att följa Jesus kvar.

Den människa som inte vet vem man är om man inte får stå i offentligheten eller ha en titel gör sannolikt väl i att dra sig undan en period.

Ibland kan jag oroas av att den som tydligt gjort bort sig ska tillbaks i offentligheten så snabbt som möjligt. Det är naturligtvis individuellt när/om det är läge, men vår fixering vid det som syns riskerar att föra oss vilse. Det är inte så bråttom. Som Lisa Nilsson sjunger: ”Långsamt leder också någonstans.”

Klarsyn och cynism. Låt oss tala sant om det som går fel och inte funkar. Ibland skulle vi behöva skrapa av all religiös fernissa från moraliska katastrofsituationer och säga som det är utan att linda in det. Samtidigt: låt oss be Gud vaka på våra hjärtan så vi inte blir cyniska och sluter oss i vår besvikelse. Gud väljer ofärdiga människor, och det är allas smala lycka. Det krävs ett själens arbete för att bevara klarsynen utan att bli hård och cynisk när föredömen kraschar värre än någon kunde ana.

Slutligen: Om någon inte fixar att ha en sund relation till alkohol försöker vi inte så snabbt som möjligt utsätta vederbörande för alkoholmiljöer, utan skyddar dem så mycket det går. När en ledare visat att man är en missbrukare av makt kanske vi ibland gör väl i att göra detsamma: Om man visat att man inte kan hantera den kanske man inte ska utsättas för den. Det är viktigare att bevaras nära Jesus och att bevara sitt hjärta mjukt än att till varje pris stå i offentligheten.

Fredrik Lignell, pastor, Linköping

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Debatt