Bevara det goda i demokratin

Svenska Baptistsamfundet fyller 170 år i år. Denna 170-årsfest kommer att firas den 21–23 september i Vallersvik, Frillesås.  Det blir samtal om ”Ingen demokrati utan religionsfrihet” och ”Från anabaptismen till Borekulla” samt konserter och gudstjänster.

I boken ”Vägmärken för baptister Tro Frihet Gemenskap Svenska Baptistsamfundet 1848–2012” beskrivs baptismens historia i Sverige från att den första baptistförsamlingen bildades till dagen då samfundet blev ett av de tre samfund som bildade Equmeniakyrkan.

Det är berättelsen om ett samfunds tillkomst som proteströrelse för friheten att följa sin övertygelse och utöva sin tro. Men också skildringen av dess liv och tjänst i samhälle och i samspel med kyrkor och rörelser nationellt och internationellt.

I sina memoarer skildrar förre statsministern Tage Erlander sina intryck av väckelserörelsen på 1800-talet. ”I själva verket innebar kampen människans frigörelse från bokstavs- och auktoritetstro” skriver han. Erlanders slutsats blir att väckelserörelsen bidrog till människors insikt om sin förmåga att själv forma sitt öde och sina samhällsvillkor och därmed också till demokratins framväxt.

I den statliga demokrati­utredningen (SOU 1998:134) kan vi läsa om det första svenska baptistdopet i Vallersvik, Frillesås och om vandringen till Borekullastugan där den lilla gruppen i skydd av nattens mörker, bildade Sveriges första baptistförsamling. I denna samling lyssnade man först till doppredikanten Andreas P Försters undervisning och tillsammans med Fredrik Olaus Nilsson, som ett år tidigare låtit döpa sig i Tyskland, bildade man en kristen församling. Den sena aftonen avslutades med nattvardsfirande.

I SOU 1998:134 kan vi läsa: ”Detta var födelseögonblicket för folkrörelsen och frikyrkan i Sverige. De klassiska svenska folkrörelserna – väckelserörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen – gjorde avgörande insatser för Sveriges demokratisering. Viktigt var att de utvecklade och spred ett nytt förhållningssätt till det skriva ordet.”

Frikyrkan är en del av de samhällsförändringar som från 1800-talets mitt ändrade Sverige från att vara ett slutet, odemokratiskt samhälle till ett öppet och demokratiskt samhälle. Det var ofta samma krafter som fanns inom rösträttsrörelsen, inom nykterhetsrörelsen, inom arbetarrörelsen och inom frikyrkan.Grunden för de svenska folkrörelserna var en tro på individens vilja och kunnande. Den lilla människan kunde själv skapa sin framtid, genom skola och utbildning, genom eget arbete, genom det demokratiska valet. Det spelar ingen roll om man var man eller kvinna, rik eller fattig, borgare eller bonde. Det var själva människovarandet som var det som skapade den jämlika rätten att vara samhällsmedborgare. Varje människa var unik och oändligt värdefull.

Inom svensk kyrklighet innebar dessa strömningar att människor lämnade statskyrkan och bildade frikyrkor. På samma grunder ville man skapa en rätt för den enskilda individen att själv läsa och tolka sin bibel. Ingen skulle stå mellan dig och Gud. Gud har gett varje människa ett fritt val, antingen att välja hans väg till vigt liv eller ondskans väg.

Det blev också en självklarhet att församlingen skulle styras demokratiskt. Om Gud tilltrodde varje människa förmågan att själv läsa och tolka Bibeln kunde knappast andra männi­skor frånta henne rätten att vara med och bestämma om den församling hon tillhörde.

Denna tradition har sedan dess varit en självklarhet inom svensk baptism och Equmeniakyrkan. Nu utvecklar Equmeniakyrkan en beslutsprocess som går från majoritetsbeslut till konsensusbeslut för att på så sätt utöka delaktigheten i besluten och lyhördheten för olika uppfattningar.

Nu menar en del företrädare i svensk kristenhet att det är de starka ledarna som ska ha visionerna och beslutanderätten för sina församlingar. De menar att Guds tilltal faller olika mellan människor. De gör åtskillnad mellan människor. Jag vänder mig starkt mot detta synsätt. Gud är demokrat. Gud gör inte skillnad på människor. Guds tilltal är inte exklusivt för vissa, speciellt utvalda männi­skor. Alla männi­skor bär inom sig en skärva som speglar Guds härlighet. Det är församlingens uppgift att vårda och stärka detta.

Men den demokratiska församlingen är inte utan problem. Liksom i samhället i övrigt minskar deltagandet i traditionella demokratiska beslutsförsamlingar. Församlingsmötena besöks mest av de äldre aktiva i församlingen. Yngre männi­skor sviker de traditionella formerna. Samtidigt vet vi att deras engagemang inte är mindre. De tar sig bara andra uttryck.

Det finns människor som ser starka ledare som lösningen både på de demokratiska problemen i samhället och i kyrkan. Min övertygelse är att detta är fel väg att gå. Svensk kristenhet måste i stället gå i bräschen för att bevara det goda i den traditionella demokratin och nyskapa formerna för demokratiskt beslutsfattande.

Det starka ledarskapet har ingen grund i kristen tro. Jesus själv valde att tvätta fötterna på sina lärjungar i den första församlingen som ett tecken på att ledaren själv samtidigt måste vara den minste i församlingen, de andras tjänare. Den traditionen måste vi bygga vidare på i ett ständigt nyskapande av svensk demokratisk kristenhet.

Sören Carlsvärd

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Debatt