Kunskapen om Norrland för dålig

Mina fem barndomsår i Ammer sitter djupt i min själ. Smålänningarna Emil och Karin kände att Gud kallade dem till den lilla baptistförsamlingen i Ammer i Jämtland. Numera heter socknen Ragunda kommun där bland annat samhället Hammarstrand, Krångede kraftverk och Döda fallet är de mest kända platserna.

Baptismen var stark i Jämtland och i Ammer uppe på en höjd strax ovanför Ammeråns och Indalsälvens bifurkation hade bönderna i Ammer byggt sitt baptistkapell Elim och invigde det 1880. Under ledning av byggmästaren Göran Amcoff.  Amcoff var för övrigt det vanligaste namnet i byn. Anfadern Thure, som jag minns mycket väl, hade placerat de flesta av sina söner på olika gårdar i samma by. Alla mina jämnåriga lekkamrater under de fem åren i Ammer hette således Amcoff i efternamn, det var Gerd, Jonas, Bengt, Bertil och Sven. Men mest var det Gerd.

I fem år var fader Emil pastor i församlingen. När jag bläddrar i hans predikoutkast för denna tid möter jag en dåtida väckelsepredikants glöd. Annandag påsk 1939 predikade han över Lukas 24:32 där texten handlade om brinnande hjärtan. Avslutat med har du ett brinnande hjärta? Du kan få det. Gud vill det …

Kontakten mellan församlingen och medlemmarna var tät. De flesta i byn levde av jord och skog och årets ”vedåka”  då slädarna kom fullastade med vinterved som skulle sågas och huggas var en stor händelse. Detta var mitt under andra världskriget och Sverige var i stort sett helt isolerat. Grönsaker hade knappast någon hört talas om och den dagliga kosten förstärktes med kött från tuppkycklingar och kaniner. Bäver fanns numera också liksom insjöfisk.Vintrarna i början av 40-talet var kalla. Ofta pendlade temperaturen mellan minus 35 och 45. Så morgonritualerna bestod i att tända i köksspisen och slå hål på isen i vattenhinken på diskbänken.

Spark och skidor var de dominerande fortskaffningsmedlen under mer än halva året och på sommaren gällde cykeln. I Thure Amcoffs lada stod en gammal bil täckt av halm uppallad eftersom kronan hade lagt beslag på alla bildäck. Bensin fanns  naturligtvis inte.

Själv minns jag väl ett sångarbesök som församlingen gjorde i Köttsjön, som var en by cirka två  mil från Ammer. Det blev en fyramils utfärd på spark över flera sjöar. Efter fem år flyttade den lilla familjen till Ronneby. Om avskedsmötet skrev Östersundsposten följande.

”Dagens sista möte hölls i det fria. Pastor och fru Stålhammar framburo väckelsens budskap i tal och sång och deras gosse Bert lämnade minnesord.

”Barndomsåren i Ammer har alltid varit levande för mig oavsett var vi kom att bo. Hustru Irene och jag har gjort otaliga resor till Norrlands olika delar. Under ett år bodde vi i Västerbotten där jag var rektor för Realskolan. Evangeliska Fosterlandsstiftelsen var stark där liksom Svenska Missionsförbundet. EFS-kapellet låg ofta granne med Svenska kyrkan. Många människor gick då till högmässan på förmiddagen och EFS på missionsmöte på eftermiddagen.

Det är ingen tillfällighet att så många av vårt lands främsta författare kommer från dessa kristna  miljöer så fyllda av bibelcitat som deras författarskap är.

Längre in i Norrland mot lappmarken var Pingströrelsen stark med konferenser som väl kunde jämföras med Torp eller Nyhemsveckan i intensitet och antalet besökande.

Norrut i landskapet Lappland var laestadianismen dominerande i många socknar. Det var en inomkyrklig rörelse inspirerad av prästen Lars Levi Laestadius. Syndakatalogen var gedigen och förbjöd både gardiner och slipsar. Gardinerna var djävulens långkalsonger. Samtidigt kunde gudstjänsterna innehålla ”Likutuksia” som närmast kan jämföras med en  extatisk dans med gråt och syndabekännelse.

Den samiska befolkningen behandlades ofta hårt av både frikyrka och statskyrka. Ingen förstod deras mångtusenåriga historia med dyrkan av stenar och träd liksom jojkning och shamaner. En god vän till mig som själv är same och  professor i samisk kultur har berättat om hur ”väckelsefolkets” representanter kunde bemöta samerna som om de var en underklass.

Tyvärr är kunskapen om Norrland ytterst dålig hos våra makthavare och opinionsbildare. Detta tvärt emot vad som gäller i Norge. Där får kommunerna betalt av staten för den el som tas ur socknens älvar. Som jämförelse kan nämnas Jokkmokks kommun där Vattenfall tar ut kraft för cirka 300 miljoner på ett år utan att minsta skärv går tillbaka till kommunen.

Bert Stålhammar

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Debatt