Passion för Gud bör vara drivkraften

Frågan om evangelisation får säkert ta stor plats i programmen under alla de kristna konferenser och enskilda möten som kommer att hållas under midsommarveckan. Det finns många skäl för detta. Grundläggande är varje kristen kallad att vara Jesu vittne och budbärare om det stora som hänt att ”Gud försonat hela världen med sig och inte längre ställer männi­skorna till svars för deras överträdelser”. Men när det gäller själva drivkraften, det som motiverar oss att ”vinna människor” och få våra församlingar och samfund att växa, kan vår aktivitet vara kopplad till motiv som vi inte riktigt vill kännas vid. Vi behöver bli fler för att förstärka vår egen självkänsla som kristna. Vi vill känna oss bekräftade till varje pris och evangelisation kan av det skälet bli ytliga projekt som endast erbjuder människor gemenskap kring en välvillig kristen kultur.

Ett i och för sig vällovligt motiv kan vara att frälsningen och tron på Jesus är bra för människor som misslyckats i livet. Mycket av den vittnesbördslitteratur som finns vill på så sätt förstärka vår tro på evangeliets kraft och få oss att bli frimodigare att vittna. Inte minst Jesu liknelser i Lukas evangelium kapitel 15 får oss att i första hand tänka på människor som är hotade på grund av sin egen utsatthet. Men det finns ett annat djup i dessa liknelser som kan få oss läsa texten från ett annat håll.  Att se ”förlorat och återvunnit” i Guds perspektiv!

Hur känns det att vara denne ”far” som har förlorat en son? Vilken oro väcker herdens vetskap om att ett får är borta? Vem är denna kvinna som har förlorat ett silvermynt? Vem är det som har gått miste om något och som oroar sig för detta?

Denne ”någon” kan inte vara någon annan än Gud själv. Sonen, fåret och myntet representerar människan – så som hon fattas honom. Det är Gud som gläds med alla sina vänner i himmelen och på jorden över att få tillbaka det som fattats honom. Hur stort är inte detta! Guds kärlek gör anspråk på alla människor. Priset är betalt! Därför talar också Jesus om dessa som var ”illa medfarna lika får utan herde” som Guds skörd. Evangelisation är att bärga skörden – Guds skörd. Hur vi värderar det arbetet beror i hög grad på om det som är viktigt för Gud också är viktigt för oss. Om vi ber om arbetare och själva är villiga att bli involverade.

Alltsammans går tillbaka till om vi ”älskar Gud av hela vårt hjärta, av hela vårt förstånd, av hela vår kraft”. I kärleken till Gud blir allt det som är viktigt för Gud, viktigt för oss. Av detta följer också att älska sin nästa som sig själv. Vilket förpliktar oss att låta vår nästa veta vad vi vet – att Gud älskar henne.

Jesus ger mot slutet av sin tid med lärjungarna ett nytt innehåll åt sin relation till dem. ”Jag kallar er inte längre tjänare – vänner kallar jag er, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader.”  Gud har visat hur långt han är beredd att gå för att vinna tillbaka människan till sin ursprungliga relation med sin Skapare. Johannesevangeliet  3:16, Romarbrevet 5:8.

Om varje människa som inte lärt känna hans kärlek säger Gud – du fattas mig! Det var detta som var drivkraften i det som Jesus gjorde för att ”församla Guds förskingrade barn”. Delar vi Jesu passion för att Gud skall få glädja sig tillsammans med ”sina vänner” över dem som ännu ”fattas honom”?

Paulus vittnar i 2 Korinthierbrevet 5:11–14 att det är hans gudsfruktan och kärleken till Gud som får honom att vinna männi­skor till priset av sitt eget liv som insats: ”Kristi kärlek lämnar mig inget val, ty jag har förstått att om en har dött för alla, då har alla dött. Och han har dött för alla, för att de som lever inte mer skall leva för sin egen skull utan för honom som dog och uppväcktes för dem.

”Endast en ny passion för Gud kan förlösa en evangelisationsväckelse i Sverige som kännetecknas av glädje, frimodighet och kraft. Att vara engagerad för ”saken” räcker inte. Humanistisk medkänsla är gott och väl men kan göra anspråk på dig på fel sätt – endast Jesus själv är vägen till Fadern, sanningen som frigör och det eviga livet. Det är honom vi är kallade att vittna om. Men det är den Helige, Hjälparen som gör oss till vittnen.

Lev med de här tankarna inför Gud nu när du får tid för dig själv. Var uppmärksam på de tillfällen Gud ger i mötet med nya och gamla vänner att berätta om vad Jesus betyder för dig och hur stor Gud är i sin kärlek till alla människor. Du möter kanske någon som – fattas Gud.

Sven Nilsson

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Debatt