Daniels långa resa till mötet med Jesus

Jag träffar Daniel i kyrkan som ligger mitt i det lilla samhället i Bergslagen, där den sista gruvan lades ner för cirka fyrtio år sedan. Han är ledare för en grupp med asylsökande som varje vecka träffas till bön. På samlingen berörs jag av deras äkthet och ärlighet och av enkla sånger som ”Jag har beslutat att följa Jesus ... och ingen väg tillbaka gå”. 

De som sitter runt bordet i bakre delen av kyrksalen har betalat ett högt pris för att följa Jesus, Guds Son. För en muslim är det ju inte tillåtet att lämna islam. Alla har de mött avståndstagande och direkta hot från släktingar och vänner. De har låtit döpa sig och har därmed offentligt visat sin tro. Under denna sång kan jag inte låta bli att tänka på den information jag tidigare fått: nämligen att Migrationsverket inte tror att de är äkta kristna! Detta gör mig mycket beklämd. Tänk om de kunde se dem nu. För Daniels del blev han bergfast i sin övertygelse om Jesu sanna identitet när han för några år sedan hade en mycket speciell upplevelse.

Upplevde sådan värme

– Min ”mormors” dotter skulle ha en fest och jag skulle göra mig i ordning. Jag hade räknat ut att jag skulle hinna med att duscha, äta och raka mig innan det var dags att åka. Då skulle jag ha fem minuter över till att sjunga och spela. Min gitarr låg där på sängen, och jag tänkte att nu kunde jag spela några minuter. Jag började spela och sjunga en sång som jag kunde utantill och som jag tyckte mycket om.

– Plötsligt upplever jag en sådan värme, som jag aldrig varit med om tidigare. Jag ser då Jesus stå framför mig med utsträckta händer i det lilla rummet. Jag vågade inte se på honom. Jag fortsätter att sjunga, sen ber jag och sen sjunger jag igen ... och han står där, en meter ifrån mig! Jag var helt gripen och kände så starkt hans närvaro. Efter ett tag tittade jag på klockan och såg att det hade gått mer än en timme. Jag visste inte vart tiden tagit vägen. Jag grät och frågade mig själv om det var sant att jag sett Jesus.

Kunde ingen svenska

Något år tidigare hade Daniel kommit till Sverige och hans rumskamrat visade sig vara kristen. På söndagarna brukade han ”försvinna” och Daniel undrade vart han tog vägen. ”Jag var i kyrkan, vill du hänga på?”, fick han till svar. Det ville Daniel.

– Jag kunde inte så mycket svenska och förstod därför inte predikan. Men det kändes ändå bra, jag mötte kärlek och liv. Jag fortsatte att följa med till kyrkan. Det fanns också andra persisktalande i kyrkan.

Daniels intresse väcktes mer och mer för kristendomen. Han började gå till församlingens bönemöten och bibelstudier för asylsökande. Pastorn brukade ibland be för honom.

– Något hände i mig, förklarar Daniel. Det kändes varmt och jag bestämde mig snart för att bli en Jesu lärjunge. Den 23 februari 2014 döptes jag, tillsammans med en vän från Iran. Men resan till den nyvunna tron har varit långt ifrån enkel. På flera sätt. Ibland lurade döden längs vägen på hans resa till Sverige.

Läs mer i Hemmets Vän nr 24 – 2018

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Veckans nummer