Sverige bör betraktas som ett missionsland

Siffror från SOM-institutet 2015 visar tydligt att gudstron sjunker i Sverige. Då uppgav 41 procent av svenskarna att de tror på Gud jämfört med 47 procent fem år tidigare. Endast en fjärdedel av befolkningen hade besökt minst en gudstjänst under året; förmodligen i samband med en förrättning eller första advent. Andelen kyrkligt aktiva var betydligt lägre.

Sverige kan inte längre ens nominellt ses som ett kristet präglat land, utan bör snarare betraktas som ett missionsland. Samtidigt är nostalgi ingen dygd. Det finns ingen anledning att titta bakåt; den som är kristen måste vara framtidsinriktad. I takt med att Bibelns begreppsvärld minskar i svenskars medvetande, är de inte längre tyngda av fördomar gentemot tron, och därmed kanske mer öppna för evangeliet.

Samtidigt har det sedan länge etablerats en minst sagt ambivalent hållning till Guds existens och uppståndelsens historicitet i våra kyrkliga sammanhang.

I en artikel i Kyrkans Tidning 15 mars vände sig nyligen kyrkoherden Åke Nordström i Gustaf Vasa församling i Stockholm, tillsammans med Tomas Walch, samordnare för nätverket Kristen bortom Gud, mot att Guds existens var en förutsättning för kristen tro. Slutsatsen i artikeln väcker många frågor. ”Det är dags att börja vara öppen och tydlig med att en levande kristen tro inte behöver innehålla en förmodern världssyn med övernaturliga inslag”, skriver författarna. Men vilka andra livsåskådningar kan man egentligen lösgöra från sina grundläggande antaganden om verkligheten? Kan en sekulär-humanist säga sig ha rört sig bortom ateistisk naturalism?  Eller en muslim röra sig bortom Allahs absoluta enhet?

I mars förra året redovisade Kyrkans Tidning en rapport om hur dagens präster i Svenska kyrkan tolkar kyrkans tro och lära. 75,5 procent av prästerna instämde visserligen i stort i påståendet att uppståndelsen innebar att Jesu döda kropp väcktes till liv, men 14 procent ansåg också att uppståndelsen inte ska tolkas bokstavligt.

Prästerna i Stockholms och Västerås stift utmärkte sig i undersökningen. I en intervju menade Västeråsprästen Johan Linnman att uppståndelsen inte var avgörande utan skulle tolkas metaforiskt: ”Vad skulle de säga om man hittade Jesu skelett? Jag har svårt att tro att de skulle sluta tro då. Den kristna tron handlar väl inte om ett skelett? Det är ju för världens skull vi är kristna, inte kyrkans. Och världen finns ju kvar oavsett vilket.”

Huruvida Paulus ord i Första Korinthierbrevet 15:14-15 – ”om Kristus inte har uppstått, då är vår predikan meningslös och även er tro meningslös” – även ska förstås metaforiskt, framkom inte av intervjun.

I ett alltmer mångkulturellt och pluralistiskt samhälle, där tolerans och vidsynthet är honnörsord, är det lätt för den kristna kyrkan att glida över i inställningen att ”alla bär på sin egen sanning”. Den kristna trons – och Jesus egna – exklusiva anspråk riskerar då att hyvlas ner till en form av allmänreligiositet för att inte stöta sig med människor med andra genuina övertygelser, eller med det omgivande samhället. Även för icke-troende är det en märkbar utveckling att många präster betraktar Bibelns övernaturliga inslag enbart som symboliska. Så här skrev Maria Schottenius, krönikör på DN Kultur och själv icke-kristen, på Palmsöndagen:

”Uppståndelsen på påskdagen och de andra undren, som jag läser in i […] många andra nutida prästers tolkning, handlar om att få hjälp att låta undret ske i det egna hjärtat. Kärleken och tron på att en inre förvandling kan ske är det centrala. Inte det yttre miraklet […] blir det i så fall kvar en religion, eller har vi fått en etisk lära?” Utan uppståndelsen blir kristen tro bara goda råd. Inte goda nyheter.

Här har den kristna kyrkan därför ett enormt uppdrag i ett av världens mest individualistiska och sekulariserade länder, att på nytt börja ställa sanningsfrågorna och ta människors invändningar på allvar. Vad hände med Jesu kropp efter begravningen? Vad var det som vänner, skeptiker och fiender var med om under dagarna som följde? Dessa är verkliga frågor – inte metaforiska – de förtjänar ett verkligt svar.

Att motivera och försvara det unika med Jesus i en värld med olika livsåskådningar är ingen ny utmaning för den kristna kyrkan. Ändå är den mer aktuell än på länge.

Jacob Rudenstrand, biträdande generalsekreterare, Svenska Evangeliska Alliansen

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Debatt