"Nu tror vi på framtiden"

– Under många år har vi rent mentalt ändå känt oss som en församling, säger Eero Karppinen och Rose-Marie Holmberg, som bara några timmar tidigare tillsammans med de andra medlemmarna i tidigare pingstförsamlingen och baptistkyrkan högtidligt bildat den nya samarbetsförsamlingen Storfors Frikyrkoförsamling, en kall vinterdag i februari. En högtidsstund med inslag av många nationaliteter och med vänner från närliggande orter.

Samarbetsförsamlingar har under de senaste årtiondena blivit lite av ett begrepp inom svensk frikyrka – frikyrkor har av olika anledningar börjat samarbeta och samlas i en kyrka i stället för i olika kyrkor. Gränserna mellan olika samfund har också suddats ut och idag finns två svenska samfund som egentligen är sammanslagningar mel-lan flera olika tidigare samfund. Evangeliska Frikyrkan bildades av samfunden Örebromissionen och Helgelseförbundet/Fribaptistsamfundet 1997. Och Equmeniakyrkan kom 2011 från de tre samfunden Metodistkyrkan i Sverige, Svenska Baptistsamfundet och Svenska Missions-kyrkan.

En kall vinterdag i mitten av februari följer jag med till värmländska Storfors där pingstförsamlingen och baptistförsamlingen har beslutat sig för att bilda en ny gemensam frikyrka.

Storfors är byggt kring det tidigare rörverket och Inlandsbanan och har cirka 2 300 invånare. Det är trots allt inte en avfolkningsbygd – förra året steg invånarantalet med 77 personer. Tidigare fanns här tre frikyrkoförsamlingar – Baptistförsamlingen Betel som bildades 1906, Pingstkyrkan som byggdes 1950 och Storfors friförsamling som byggde Missionskyrkan 1930 och som överlät kyrkan till baptisterna 2004.

Många berättelser

– När baptisterna bildades 1906 var de 18 personer och när de tog emot Missionskyrkan 2004 var de 18 personer – mestadels äldre kvinnor. Ändå gjorde de en totalrenovering av kyrkan och de vågade satsa. Man måste ändå säga att de var modiga. Det är tre eller fyra kvar idag av dessa men de orkar inte vara med idag, säger Öjvind Berbres på väg till den högtidliga gudstjänst som markerar den nya församlingens födelse.

Trots att han själv är över 80 år och trots att det inneburit regelbundna resor de sju milen mellan Örebro och Storfors, har han under senaste åren lett församlingarna genom processen och när Eero Karppinen, som blir ordförande och församlingsföreståndare i församlingen, talar med Rose-Marie Holmberg, vice ordförande, är lovorden kring hans insats översvallande. De talar om hans kapacitet och hur tacksamma de är över hans hjälp. Men det finns många berättelser kring den nya församlingen i Storfors och de människor som finns här.

– I baptistförsamlingen hade vi tidigare två kvinnliga pastorer och missionärer, Linnea Nilsson och Eina Johnsson, som flyttade till Filipstad som pensionärer för att ta hand om församlingen i Storfors under några år. När de inte kände att de orkade längre ville de att jag skulle komma i stället. Så jag har talat där under årens lopp och delat nattvarden, fortsätter Öjvind Berbres som tidigare varit ansvarig för församlingsutveckling i Evangeliska Frikyrkan.

– Men hur det skulle ha gått om inte dessa invandrare hade kommit, det vet jag inte, säger han och berättar om nattvardsgudstjänsten då 15 burmeser från chinfolket kommer dit. Bara 14 dagar senare kommer en till grupp – 15 personer från karenfolket, också från Burma, och vill vara med i församlingen.

Läs mer i Hemmets Vän nummer 10 – 2018

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Veckans nummer