Hemmets Vän 1 månad gratis

Veckans nummer

Ledare

Debatt

Angeläget

Veckans kommentar


ANNONS

PRENUMERATION

KONTAKT

Tipsa redaktionen

Sök på hemmetsvan.se

 

 

 

 

Baltikums frihet också vår sak

Debatt Publicerad: 2018-03-01 16:11

Förstår vi våra strävsamma grannfolk på andra sidan Östersjön och förmår vi att sätta deras svåra umbäranden, dessutom i historisk närtid, i relation till hur privilegierat vi svenskar haft det, vi som levt i fred i över 200 år? Dessa så hårt prövade brödra- och systerfolks framtid berör, i högsta grad, vår egen.

Våra baltiska brödra- och systerfolk firar just nu ett viktigt jubileumsår när man uppmärksammar hundra år av sin första självständighet som fria republiker. Lördagen den 24 februari var det estniska folkets tur att glädjas över att man för alltså exakt hundra år sedan 1918 kunde sälla sig till den viktiga skaran av självbestämmande, suveräna och demokratiska länder.

Litauerna gjorde det en vecka tidigare, fredagen den 16 februari, medan för letterna äger hundraårsjubileet av sin frihet rum i höst (18 november). Östersjön, vårt gemensamma hav, blev en bättre miljö att leva kring.

Liksom i Finlands fall den 6 december 1917 handlade den då nyvunna friheten för ett jämnt sekel sedan i Estland, Lettland och Litauen 1918 om efterspelet av den kommunistiska statskuppen i Petrograd (nuvarande Sankt Petersburg), kallad Oktoberrevolutionen 1917, i efterspelet till att den ryske tsaren (kejsaren) störtats i mars samma år.

När Estland utropade sin självständiga republik fanns fortfarande en stor svensktalande befolkning i dess övärld på främst Dagö och Ormsö, en befolkningsgrupp med månghundraåriga anor i landet och som fördrevs i en massflykt 1944 under den rysksovjetiska kommunismens intrång i landet under andra världskriget. Ända fram till dess skickade till exempel Svenska kyrkan ut präster till estlandssvenskarna.

Estland lyckades återupprätta sin första självständighetsperiod 1918–1940 först den 20 augusti 1991, detta i en sjungande revolution efter kommunistsystemets fall i Sovjetunionen som en följd av Berlinmurens kollaps 1989 (för övrigt 200 år efter en annan viktig resning i Europa, den franska revolutionen).

När jag tidigare detta baltiska jubileumsår, som föreläsare i ett kristdemokratiskt demokratiprojekt, besökte Litauens huvudstad Vilnius, av FN:s kulturorgan Unesco förklarad som världsarvsstad, stod landets frihetsfirande precis för dörren. Men det skedde också i djupaste medvetenhet om många svåra erfarenheter av kommunistisk, ateistisk sovjetrysk halvsekellång ockupation och diktatur den mörka perioden 1940–1990, Först den 11 mars 1990 kunde Litauen återupprätta sin självständighet en andra gång.

Våra baltiska grannfolk utsattes för svåra grymheter i ofantlig skala under och efter andra världskriget. Bara i Litauen bedömer man antalet offer till över 780  000 personer i form av döda eller deporterade till Sibirien, detta på en befolkning på runt 3 miljoner.

Närmast samtliga 70  000 litauiska judar, i princip alla bosatta i Vilnius som vid sekelskiftet 1900 till en tredjedel bestod av judiska invånare (därför kallades ”Nordens Jerusalem”), förintades av den tyska nationalsocialismen åren 1941–43. Av Vilnius bebyggelse förstördes 40 procent av samtliga hus  av tysk-nazistiska respektive sovjetryska kommunisttrupper i andra världskriget.

Våra baltiska systerfolk har visat en enastående förmåga att komma tillbaka och återvinna självständighet och demokrati. Idag, som fria stater och EU-medlemmar, hotas de av en omfattande utvandring, främst av ungdomar. För få nya familjer bildas och befolkningen minskar, främst i Litauen men även i Lettland, i en oroande takt. Utmaningen är gigantisk.

Utöver det katolskt kyrksamma Litauen påminner inställningen till det gemensamma kristna arvet om de andliga förhållandena i vårt eget Sverige, dock vårdar de lutherska kyrkoledningarna klassiska kristna hållningar och teologi på ett helt annat sätt.

En kristen väckelse i Baltikum skulle, som hos oss, innebära ett verkligt andligt lyft, nytänd framtidstro, stärkta och fler familjer samt medmänskligare samhällsklimat. Det behovet är lika stort på båda sidor om Östersjön, det hav som såväl skiljer oss åt men också som förenar.

Lennart Sacrédeus, Mora, tidigare kristdemokratisk riksdagsman, europaparlamentariker, andranamn (KD) till riksdagen i Dalarnas län.


Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Namn:

Rubrik:

Kommentar: (800 tecken)



Skriv ut artikeln
Läs mer. Prova Hemmets Vän gratis en månad!

Debatt

Islam inkompatibelt med västerländsk demokrati
Var finns nöden för Sverige, Europa och världen?
Svag predikan ger svaga församlingar
Därför kan inte Israel förbättra situationen i Mellanöstern
Utbildningen av pastorer ödesfråga för församlingarna
Vänd tillbaka till tron på Gud – enda hoppet för Sverige
En dödens kultur söker breda ut sig över Europa
Ge pastorer och präster större inflytande i konvertitärenden
Markera mot Halloween-firandet
Israel – en demokratins oas


 

 

 

Hemmets Vän Månadskonto
Taltidning

 

 

 

Copyright © Hemmets Vän, Litzon Press Förlags AB. Ansvarig utgivare Åke Hällzon.
Hemmets Vän, Box 22010, 702 02 Örebro. Tel 019-16 54 00. E-post: info@hemmetsvan.se
Om cookies