Brickor i spelet

I måndags kom så beskedet. Socialdemokraterna och Miljöpartiet, eller om man så vill, regeringen och Miljöpartiet, hade förhandlat färdigt. De omkring 8 000 unga afghaner som sedan november 2015 väntat på ett besked skulle nu få veta. Socialdemokraterna har allt sedan omsvängningen i migrationspolitiken samma år om och om igen talat om att det ska vara ordning och reda i flyktingmottagningen. ”En del får ja. De får vara kvar. Andra får nej och de får åka tillbaka”, sa Stefan Löfven i SVT:s Aktuellt. Kanske var det därför han inte var med på presskonferensen på regeringskansliet i måndags, för otydligare tillställning får man leta efter.

Det var ett nederlag för Socialdemokraterna, det stod klart. Istället för Stefan Löfven var arbetsmarknadsminister Ylva Johansson på plats – det närmaste en integrationsminister regeringen har i avsaknad av en riktig sådan – och berättade att de ensamkommande afghanerna skulle få stanna temporärt. Om de kommit innan den 24 november och då registrerats som barn, vill säga. Och om de väntat mer än 15 månader på besked. Och endast om de ämnar studera på gymnasiet och dessutom klarar godkänt.

Det är alltså inte ett permanent uppehållstillstånd afghanerna får, det är tillfälligt och villkorat. Frågan är om ett sådant besked alls gör någon skillnad för de enskilda? Hur vet de om de får stanna om tre år? Och är det verkligen rätt att det blir pedagoger inom gymnasie- och vuxenskolan som kommer att avgöra afghanernas rätt att stanna i Sverige? Öppnar inte detta för visst mått av godtycke? Till saken hör också att afghanerna som grupp redan är mycket väl integrerade. De allra flesta talar utmärkt svenska, går i skolan och har goda sociala nätverk. Många arbetar. Omkring femhundra har blivit kristna, döpt sig och hittat in i gemenskaper i Pingst- och Equmeniaförsamlingar. Till Hemmets Väns redaktion har vi fått flera berättelser om församlingsmedlemmar som högst konkret ställer upp för sina nykristna afghanska vänner, öppnar sina hem och kyrkor, ordnar med arbetstillfällen, läxhjälp och mat. Det är också känt att engagemanget för afghanerna i Svenska kyrkan är stort.

Det stundar valår och det märks. Regeringens beslut är ett cyniskt spel med människoliv. En halvmesyr. Att regeringen inte utfärdade en amnesti handlar om valtaktik. Man är rädd för att en generös hållning mot afghanerna skulle skapa väljarflykt till Sverigedemokraterna, det parti som många LO-anslutna arbetare nu röstar på. För vad är väl unga afghanska pojkar värda när fyra år till i Rosenbad står på spel?

Åke Hällzon

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Veckans kommentar