Hemlösa barn - en skam för Sverige

Barnen är det finaste vi har. Det måste ses som en av våra största uppgifter som föräldrar, men också för alla berörda myndigheter, att fullt ut värna deras trygghet. FN:s konvention om barnets rättigheter som kom år 1989 pekar ut staternas ansvar för att garantera barnets rättigheter till liv, ursprung, utbildning, frihet och social trygghet med mera. Övergripande princip är att barnets bästa ska vara avgörande vid alla beslut som berör barn.

Ett stort antal länder har gjort barnkonventionen till lag, dock inte Sverige. Redan 1990 ratificerade Sverige konventionen, vilket betyder att annan lagstiftning ska anpassas efter de principer som slås fast i de 54 artiklarna, en vag formulering som fortfarande, efter ett kvarts sekel, överlåter barnens sociala väl och ve till berörda myndigheters godtycke.

Kristdemokraterna har därför länge krävt att själva konventionen ska införlivas i svensk lag. Med Maria Larsson (KD) som barnminister sjösatte Alliansregeringen en utredning för hur detta ska kunna genomföras. En liknande ambition har även uttalats av sittande regering. Nu är det hög tid att gå från ord till handling och göra barnkonventionen till svensk lag.

Till ett barns grundläggande trygghet hör en fast bostad med fasta rutiner för skolgång och umgänge med kamrater med mera. Detta betyder att en familj med barn inte borde få vräkas från sin bostad, utan att respektive kommun kan erbjuda ett annat fast boende, således inte bara ett natthärbärge. När Maria Larsson (KD) som nytillträdd minister begärde fram underlag på socialdepartementet om barn i riskmiljöer, fanns det inga sådana uppgifter. Man började bygga upp en faktabank och fick bland annat vända sig till frivilligorganisationer för att få fram underlag.

Maria Larsson tillsatte Michael Anefur som hemlöshetssamordnare. Han reste runt i landet och träffade ett femtiotal kommuner, även med uppföljande besök. Frågan om vräkning, speciellt där barn var inblandade, togs alltid upp.

Kommunala och privata bostadsbolag började se över sina rutiner för att komma in tidigare, erbjuda mindre lägenheter som familjen hade råd med och så vidare, för att minska antalet vräkningar av barnfamiljer. Under perioden 2011–2013 minskade antalet vräkningar med barn inblandade generellt i Sverige med 24 procent. I de kommuner Anefur besökte blev minskningen imponerande 45 procent. Detta visar att målmedvetet arbete ger resultat.

Nu och då uppmärksammas det i media hur principen om barns rätt till bostad har åsidosatts, i­bland med de mest tragiska konsekvenser. Hade nuvarande regering behållit detta fokus, hade den tragiska händelsen i Göteborg sannolikt inte behövt hända, då en förälder tycks ha tagit livet av sig och barnen i förtvivlan över ett besked om vräkning och med kronofogden i ankommande samma morgon. Detta är en stor skam för Sverige, vars regering inte sällan ger sig ut för att vara hela världens samvete.

Vår bestämda uppfattning är att barnkonventionen behöver bli svensk lag för att skapa större press på kommuner, landsting och statliga myndigheter. Varje barn är en unik person med ett oändligt värde som ska respekteras i alla de dimensioner som barnkonventionen beskriver. Vi har här berört en aspekt, men det finns anledning att återkomma med andra frågor där svenska myndigheter ignorerar barnkonventionen.

Det anstår inte Sverige, ett av världens rikaste länder med bland världens högsta skatter, att barn ska behöva drabbas av tragedin att bli hemlösa. Med FN:s barnkonvention som svensk lag ska inte kommunerna komma ifrån sitt sociala ansvar för barnen. 

Kjell Samuelson, kulturarbetare (KD)

Gudrun Brunegård, oppositions­landstingsråd (KD)

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Debatt