Klyftorna växer i Sverige

Klyftorna växer, sa Liberalernas partiledare Jan Björklund i sitt sommartal i Göteborg den gångna helgen. Han tog exempel mellan infödda svenskar och inflyttade. Tidigare har Socialdemokraterna ensamma försökt abonnera på uttrycket klyftorna växer och Sverige glider isär. En gång hade arbetarrörelsen rätt. Klassklyftorna växte i industrialismens framväxt. Det var då landets penninghungrande industriägare tillbad Mammon framför omsorg om dem som såg till att inkomsterna växte i företagarnas fickor.

Idag finns skarpa klyftor till flyktingbarn som med sina föräldrar hoppas på den trygghet de flesta svenskar tar för given. Eller samvetsklyftor när vi försöker glömma aborterade barn, som lever fast de inte borde, bara lite efter 20:e graviditetsveckan. Det är bara några exempel.

Vart har moder Sveas samvete tagit vägen i dessa vindkant­ringarnas opinionsvindar?

Vänstern tror sig hitta enkla lösningar för tryggare och bättre skolor om vinsttaket införs.

Polisen slår till när kyrkan försöker erbjuda papperslösa flyktingbarn och deras föräldrar en värmande famn på ett sommarläger.

Uttrycket myntades för många år sedan att ett lands verkliga välstånd kan mätas i hur vi behandlar våra gamla, men också våra ofödda, de som saknar starka röster och därför inte blir hörda.

Det behövs ett uppvaknande till en ny barmhärtighet och medkänsla med de slagna och sargade.

Snickarsonen Jesus från Nasaret visade vem vår nästa är med exemplet hur den slagne och rånade togs om hand på vägen mellan Jerusalem och Jeriko. Den förbipasserande prästen och kyrkotjänaren valde att blunda och gå vidare. Den som hade hjärtat i behåll var en ”invandrare” som verkligen visade den slagne sin omsorg.

Har vår vardagsagenda endast plats för stigande villapriser, flottare bilar, häftigare teveserier, dolda angrepp på sociala medier, men inte för dem som varit med och byggt upp vårt välstånd? Inte plats för dem som skulle kunna radikalt fylla bristerna i det svenska välståndet med att ta de jobb som svenskar ofta väljer bort. Då får vi inte bara ett hårt samhälle. Det blir kallt, fyllt av klyftor mellan människor.

Liberalernas Jan Björklund pekade på faran att vi inte ser den potential så många människor har, men som kanske inte alltid kan formuleras i ett flott cv under en anställningsintervju. Ofta har nysvenskar och flyktingar en annan omsorg om familjen än vi svenskar, alltför upptagna av karriärjakten.

Vad är då en människa? Den frågan ställdes för kanske 3 000 år sedan i en biblisk psaltarpsalm av en före detta fåraherde.

Just det. Vad blir det kvar av en människa om hon vänder ryggen till skapelsens skönhet och Skaparens barmhärtiga hjärta, vänder ryggen till det ofödda barnet, till den åldrade eller den som förlorat allt i krigets förbannelse?

Vi behöver vakna upp kring vad som är livets kärnvärden och hur vi åter kan få varma hjärtan och minska klyftorna mellan människor. Det är varken genom att stänga vårt lands gränser eller förbjuda kristna inslag i skolundervisningen som klyftorna minskar i Sverige. Det är högst angeläget att samtalet om vad livet egentligen handlar om, åter hamnar högt på agendan. Hur återvinner vi ett varmare och mer barmhärtigt Sverige?

Hemmets Vän 31 augusti 2017

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Ledare