Svårt för syriska flyktingar i Libanon

De senaste dagarna har jag besökt Libanon tillsammans med fyra parlamentarikerkolleger och medarbetare från den kristdemokratiska partigruppen, EPP. Syftet med resan har varit att stärka dialogen mellan Europaparlamentet och den relativt nya politiska ledningen i Libanon samt att få en bild av den svåra flyktingsituationen.

Med sina drygt fyra miljoner invånare är Libanon det land i världen som tar emot flest flyktingar per capita. Just nu befinner sig uppskattningsvis 1,5 miljon syriska krigsflyktingar i Libanon, de flesta lever i läger och har bott i temporära bosättningar ända sedan kriget i Syrien startade.

Att omständigheterna är svåra kunde vi i delegationen konstatera när vi besökte några av flyktinglägren i Bekaadalen. Bara några kilometer från gränsen till Syrien mötte vi männi­skor som flytt från städerna Aleppo och Raqqa, samtliga vittnade om krigets fasor och personliga tragedier, men också om frustration och hopplöshet i lägren.

Det är ingen tvekan om att de människor som flytt krigets Syrien befinner sig i svår utsatthet. Samtidigt är det uppenbart att en stor del av Libanons befolkning och ansvariga myndigheter bedömer den nuvarande situationen som ohållbar. Åtskilliga poängterar att flyktingarna aldrig kommer att integreras i Libanon samt att regimens militära framgångar i Syrien redan idag gör det möjligt för flyktingarna att återvända hem.

Libanons nyutnämnde över­befälhavare, general Joseph Aoun, gjorde klart när vi träffade honom att EU borde stoppa det ekonomiska stödet till UNHCR och de frivilligorganisationer som bistår flyktingarna. Enligt generalen skulle detta leda till att de syriska krigsflyktingarna inte lockas att leva på ekonomiskt understöd i libanesiska läger, utan istället satsar på att bygga upp en ny tillvaro i sitt hemland.

Från ledande politiskt håll kommer liknande tongångar. Libanons president Michel Aoun, liksom parlamentets talman Nabih Berri, poängterade när vi mötte dem att flyktingarna idag tar låglönejobb från befolkningen och att statens utgifter för infrastruktur, elektricitet och vatten skenar okontrollerat till följd av folkökningen. Till detta kommer att säkerhetsproblemen ökar på grund av korruption och religiös radikalisering i flyktinglägren samt att Libanon sedan länge har en annan allvarlig flyktingsituation att hantera.

Den gäller de palestinier som flydde när den just utropade staten Israel anfölls av sina arabiska grannar 1948. För att lägga skulden på israelerna och kunna hävda att palestinierna egentligen hör hemma i Israel har Libanon konsekvent vägrat att ge medborgarskap till palestinierna. Efter nästan 70 år som statslösa och utan grundläggande rättigheter lever palestinierna fortfarande under miserabla förhållanden i bosättningar och läger. Flera generationer efter flykten till Libanon har gruppen palestinier ökat till nära en halv miljon människor.

Utan tvekan är det ett oroväckande perspektiv att dagens syriska flyktingar kan komma att behandlas på samma ovärdiga och inhumana sätt som palestinierna. För att motverka en sådan utveckling är det av största vikt att dagens situation inte permanentas och att de syriska flyktingarna i alla avseenden får omvärldens stöd. Till exempel kommer internationellt övervakade fredade zoner i Syrien sannolikt att vara en förutsättning för återvändande.

Den sköra statsbildning som Libanon de facto är, befinner sig med andra ord i en mycket utsatt situation. Med dagens stora och allvarliga utmaningar ökar påfrestningarna på samhället, flyktingsituationen riskerar att splittra landet och rubba den känsliga balans mellan olika etniska och religiösa grupper som ligger till grund för det politiska beslutsfattandet. Lägg därtill att terrorstämplade Hizbollah utgör en stark politisk maktfaktor som konstant flyttar fram sina positioner, så blir det uppenbart att vi från europeiskt håll måste göra vad vi kan för att bistå den libanesiska befolkningen och bevara den relativa stabiliteten.

Detta kan ske genom ökat handelsutbyte och humanitär hjälp, men också genom tydligt politiskt stöd för en utveckling som möjliggör återvändande för de syriska flyktingarna. Oavsett vilka vi mött under besöket i Libanon, från presidenten till talmannen och de politiska partiernas representanter, från den muslimske stormuftin till den maronitiska kyrkans patriark och hjälporganisationernas företrädare, så finns det ett närmast ödesmättat konstaterande som återkommer: Libanons problem kommer inte att lösas om kriget i Syrien fortsätter.

Det krig som för några veckor sedan, den 13 mars, gick in på sitt sjunde år.

Lars Adaktusson Europaparlamentariker (KD)

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Debatt