Mentorer gav dem bra start på äktenskapet

– Även om man är två klarar man sig inte alltid själva, förklarar Anton och Elin Eidenskog – som i maj har varit gifta i fyra år. De berättar om de första åren i äktenskapet, om hur viktigt det har varit med mentorer, om vikten av tid för varandra, av lyx i vardagen och av kommunikation.

Anton och Elin Eidenskog är idag 28 och 25 år gamla – vilket är den ålder då många svenskar i genomsnitt har gift sig. Idag är äktenskapsåldern till och med högre – 31,9 år för kvinnor och 34,5 år för män. Ändå har Anton och Elin redan hunnit vara gifta i snart fyra år. När vi träffas i den lilla lägenheten i Örebro frågar jag hur jämnåriga kamrater till exempel utanför kyrkan reagerar. Men några särskilda reaktioner på det kan de inte minnas.

– Möjligen fick jag lite reaktioner på mitt förra jobb där jobbarkompisarna var mellan 40 och 60 år. De tyckte att jag hade gift mig tidigt – trots att de själva hade varit i samma ålder då de hade gift sig. Men det är kanske mer för att de idag har barn i samma ålder som mig, säger Anton och Elin säger att hon mest har mött positiva kommentarer.

Möttes på Götabro

De träffades på Götabro – Evangeliska frikyrkans kursgård utanför Örebro. Elin kom från Rydaholm i Småland och Anton från Götene i Östergötland. Samtidigt som Elin gick bibelskola där gjorde Anton ett teamår med Team Challenge, som har basen på Götabro. De berättar att det fanns ett intresse från båda håll redan från början men efter ett halvår – framåt vårkanten blev det mer aktuellt.

– Men vi upptäckte det vid lite olika tillfällen, säger Anton Eidenskog.

Elin berättar hur hon hade varit ute och promenerat med en kompis, hon ville koncentrera sig på bibelskolan och de hade samtalat om hur ”trötta” de var på ”killar och killproblem”.

– Då sade jag: ”Varför hittar man inte bara rätt person på en gång? Att det ska vara så svårt? Någon som man vet skulle göra en lycklig under resten av ens liv. Typ en sådan som Anton.” Så det fanns ett intresse men ingen av oss ville ändå riktigt erkänna det, fortsätter Elin Eidenskog.

– Jag menar nog att det ändå gick fort nog. Även om vi kämpade emot lite för att vi inte ville vara så snabba, säger Anton Eidenskog.

Både Elin och Anton menar att det var bra att det tog lite tid. ”Det händer ändå mycket på en bibelskola, det är många känslor som bearbetas och mycket att processa”, förklarar de. När de båda skulle resa bort för praktik – Anton till Norrland och Elin till USA – började de kontakta varandra.

– Under den där första veckan hörde vi av varandra precis hela tiden. Det kändes som att vi inte kunde fokusera på vad som hände där vi var. Då kom Anton med förslaget att vi skulle maila en gång i veckan i stället. Det blev långa brev men vi lärde känna varandra på det sättet, berättar Elin.

– Det var nog en av de bättre sakerna som vi har gjort. Det var väldigt bra att få ha den där distansen och skriva till varandra i stället för att se varandra – det var en process av att lära känna varandra på ett annat plan som var positiv, fortsätter Anton.

När de återigen träffades tre veckor innan skolan tog sommarlov tog Anton tag i saken och bad Elin att följa med på en promenad. De gick till en vacker plats som han hade sett ut.

– Så frågade han: ”Vill du bli min Elin” och jag svarade: ”Ja, men inte än”, berättar Elin.

– Men nästa dag funderade jag fram och tillbaka och till slut insåg jag att det var inte så mycket mer att tänka på. Så jag tog med honom igen på en promenad till samma plats där jag sade: ”Fråga igen!”

Ett och ett halvt år senare – i september – friade Anton och i maj året efter gifte de sig.

Ni har varit gifta i snart fyra år – hur gör ni för att fortsätta i 40 år till? Vilka utmaningar ser ni?

– Från tiden på Götabro fick vi med oss att alltid ha några att samtala med – typ mentorer. Några som har gått lite före och som man kan dela livet med. Så ganska snabbt efter att vi hade gift oss träffade vi våra pastorer i den församling vi gick till för att tala om vårt äktenskap. Det hjälpte oss mycket i starten. Det fick oss att lära känna varandra på ett annat sätt, berättar Elin Eidenskog.

– Det handlade dels om att ta tid för varandra, att ge varandra tid. Speciellt när man bor i en stad, det händer så mycket och man är engagerad i olika saker. När man gärna vill ha ett öppet hem och vara mycket med vänner och församling. Det är så lätt att bli uppslukad av alla andra, av allt som behöver göras och av olika projekt. Det har vi fått jobba på och prioritera om för att ge varandra tid.

Läs mer i Hemmets Vän nr 6 – 2017

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Veckans nummer