Två sidor i julbudskapet

Julen bjuder på både värme, glädje och gemenskap för de flesta.  Men tyvärr också smärta, vånda och sorg för många. De som våndas julen gör det för att de minns ensamhet, kanske missbruk eller bortglömdhet, medan det stora flertalet längtar efter julens värme, gemenskap och glädjen över att både få ge och få gåvor.  Kyrkornas besökare värms av berättelserna om Josef och Maria och Jesus födelse. Men varken krubban eller julens sånger får vi göra till en julkorts­idyll.

När ”det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud” vet vi att det handlade om en makthungrig kejsare, som ännu mer ville förtrycka och kontrollera sitt ofantliga territorium. För första gången på flera hundra år hade romarriket fred. Man kunde färdas kors och tvärs i utbyggda vägnät och mycket blomstrade.

Men när Österlandets vetenskapsmän och stjärntydare kom till Jerusalem för att fråga efter en nyfödd judakonung, så rubbades cirklarna och tryggheten för den ockuperande romerska makten. Herodes spelade sitt dubbelspel att vilja hylla den nyfödde. Men egentligen tänkte han röja varje hot mot sitt eget styre ur vägen genom att fortsätta sina grymma utrensningar liksom andra ledande romerska härskare gjort. Makt korrumperar nu som då.

Men julens budskap vänder också på våra perspektiv. Gud valde inte att genom änglarna förkunna fredsrikets budskap först för de etablerade, lyckosamma utan till herdarna, som stod så långt ner socialt att de inte ens fick vittna i en rättegång. För Gud existerar ingen hierarki och inte heller för Jesus. I vuxen ålder genomskådade  Jesus en annan Herodes, som ville se skådespel av under och tecken. Och Jesus bara svarade: ”Hälsa den räven!”

När det kristna budskapet och julens budskap blir tamt och utslätat, enbart vackert och idylliskt, så har vi missat hela poängen. Biskop Nils Bolander skrev i en dikt att vi har ”gjort lejonet av Juda till en spinnande huskatt”.

Det är dags för oss i den rika världen att i större utsträckning se de bortglömda, förlorade, förnedrade och låta julens budskap nå både våra hjärtan och deras. ”Oket som tyngde dem, stången på deras axlar, förtryckarens piska,bryter du sönder … Stöveln som bars i striden och manteln som fläckats av blod, allt detta skall brännas, förtäras av eld. Ty ett barn har fötts, en son är oss given … detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste.”

Julens budskap handlar om något ofattbart. Guds Son lämnade himlens härlighet och prakt och blev en av dessa de minsta. Han föddes in i en grym verklighet där ”det inte fanns plats för dem i härbärget.” Var de hamnade vet vi alltför väl och även hur de tvingades fly från en barnamördande kung.

Så såg det ut då och så ser det i ännu högre utsträckning ut idag. Alla de som vill följa fridsfursten och väntar på en ny himmel och en ny jord, de behöver också ta till sig Jesus sinnelag att se den fattige, fängslade, förföljde och övergivne. Det är minst lika mycket julens budskap.

Om detta bibliska perspektiv glöms bort i ett land är det ytterst allvarligt. När hjärtan stängs, händer knyts och ögon sluts för nöden, då blir det ringar på vattnet på andra områden i vår människosyn. Då eroderas ett förtroendekapital och vi kan få skörda många negativa effekter av det.

Hemmets Vän 22 december 2016

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Ledare