"Jag älskar att möta folk"

Kärleken till människor har aldrig avtagit utan tvärtom blivit starkare med åren, säger Leif Tholin, 76 år och ofta kallad ”Taxipastorn”, som den 7 december firar 60 år som evangelist.

Det började egentligen långt tidigare, berättar Leif Tholin när vi talas vid på telefon. Trots att hans föräldrar inte var aktivt kristna hade han redan som fyraåring satt sin kompis Lennart i ett tält gjort av en filt lagd över några stolsryggar och börjat predika med en känsla för det dramatiska.

– En pojke hade ramlat ner i brunnen och de fick inte upp honom. I Jesu namn, amen, var min predikan enligt min mor. Jag försvarar den fortfarande med att de nog fick upp honom till slut. Då tänker jag på Psaltaren 40: ”Länge väntade jag på Herren …”

Kamp

Men Leif Tholin talar också om en kamp ”för att komma in i Guds rike”, om sådana som inte riktigt tog en ung grabbs sökande på allvar. Han var vänsterhänt, stammade och hade dyslexi, något han blev helad från senare.

– Men in kom jag. Efter 60 år kan jag säga att jag tackar Gud för det motstånd jag hade för det har gjort att jag alltid känt att jag har haft fast mark under fötterna, fortsätter han.

Han valde att låta döpa sig trots att han var ensam dopkandidat, han blev andedöpt och det var några år senare i en lång möteskampanj i baptistkyrkan i hemstaden Mariestad som han gjorde sin starka gudsupplevelse som 14-åring.

– Det var över 100 som blev frälsta under de 13 eller 15 veckor kampanjen höll på. Där kom jag igenom och verkligen vågade bekänna Jesus, jag läste mycket i Bibeln och där bestämde jag mig även för att bli evangelist.

I augusti 1956 började han som 16-åring Örebromissionens bibelskola som var tre eller fyra veckor och därefter skulle de provpredika.

Provpredikan

– Det var massor av folk som lyssnade på dessa provpredikningar i gamla Filadelfia på Järn-vägsgatan. Sedan var det offent-lig kritik av lärarna. Det var Birger Eriksson, Carl-Erik Eriks-son, Albert Eriksson, Linné Eriksson och Folke Thorell. Jag trodde, som du förstår, att alla ÖM:are hette Eriksson.

– Så blev vi utskickade som provevangelister. Och på min fältorder stod det: ”Gammelstad, Norrbottens län. Kontakta pastor Erik R Eriksson.” Jag steg på rälsbussen strax efter fem den 6 december 1956 och efter 22,5 timmar var jag framme. Där mötte mig en dam som hette Märta Eriksson, det var alltså pastorns fru: ”Om en stund är det välkomstmöte”, förklarade hon. Jag hade inte sovit så mycket på tåget. Det mötet blev fruktansvärt. Jag sjöng en av de två sångerna jag kunde spela till men det var nog något av det sämsta man kunde välja på ett välkomstmöte: ”När jag väl har fullbordat mitt lopp skall i åskådning bytas mitt hopp.” Ja, det är mycket att skratta åt.

Läs mer i Hemmets Vän nr 48 – 2016

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Veckans nummer