Hemmets Vän 1 månad gratis

Veckans nummer

Ledare

Debatt

Angeläget

Veckans kommentar


ANNONS

PRENUMERATION

KONTAKT

Tipsa redaktionen

Sök på hemmetsvan.se

 

 

 

 

Svenska kyrkan förstår inte sitt kärnuppdrag

Debatt Publicerad: 2016-09-21 12:39

I slutet av juli startade jag tillsammans med mina två kollegor Johanna Andersson och Helena Edlund Facebook-gruppen Mitt kors, #mittkors. Den konkreta orsaken var avrättningen av Fader Jacques Hamel under en mässa i franska Rouen. Händelsen berörde oss djupt som människor och präster. Den handling då brödet bryts och vinet blandas för att ge världen liv avbröts av död, mörker och våld. Dådet var förfärligt, symboliken öronbedövande.

Vi fylldes av vanmakt och ville göra något. Det var så tanken på en Facebook-grupp uppkom. Vi ville skapa ett virtuellt rum där vi och andra lade upp bilder på oss själva med kors runt halsen. En frimodig solidaritetshandling med kristna i världen som måste dölja sin tro och sina kors. Ett tyst motstånd mot mörker och död. En påminnelse om korset som kärlekens, hoppets och nådens tecken.

Vi hade aldrig kunnat föreställa oss det genomslag gruppen snabbt fick. Bild efter bild postades. Ganska snart kom de personliga berättelserna om korsets betydelse. Människor med olika bakgrund anslöt. Efter en dryg månad passerade gruppen 10 000 medlemmar. I gruppen finns bekännande kristna från en mångfald av kristna traditioner, sökare, tvivlare och ateister. I Mitt kors finns människor som flytt från Syrien och Irak. Gruppen rymmer – och har varmt välkomnat – människor med annan religiös bakgrund, som judisk och muslimsk. Stödet för utsatta kristna har inga gränser.

Det var därför med fullständig bestörtning som det gick upp för oss att representanter för Svenska kyrkans ledning hade för avsikt att svärta ned det här initiativet och försöka skrämma bort människor från att delta i solidaritetshandlingen. Under flera veckor utsattes vi personligen, och gruppen, för påhopp av i första hand, men inte enbart, personer knutna till Svenska kyrkans Kyrkokansli i Uppsala. Påhoppen, som gick ut på att vårt initiativ var ”okristligt”, gick de nyfascistiska krafterna i samtiden till mötes samt kunde starta ett religionskrig, började leva sitt eget liv och letade sig så småningom ut till vänster- och extremvänsterdebattörer.

Hur kristna människor kan uppfatta den egna levande kärnsymbolen som ett hot mot andra och vilja knyta den till fascism och nyfascism är förstås en absurditet. Men det är också sorgligt. Hur kan man vilja svärta ned korset och polarisera stödet för utsatta kristna på det viset? Har man glömt att vi är en kropp med flera lemmar?

De flesta av Svenska kyrkans biskopar stod svarslösa och vågade inte ta tydlig ställning för vårt initiativ, med undantag för en biskop i biskopsmötet. Jag vill då påminna om vad det var vi startade: En solidaritetshandling med utsatta kristna genom en uppmaning att bära kors. En kyrkoledning som inte unisont kan ställa sig bakom det och ge oss sitt tydliga, självklara stöd när korset svärtades ned av det egna, är inte lämpad att leda en kristen kyrka.

Människor i Sverige har börjat bära sina kors med stolthet i sin vardag, även utanför vårt virtuella rum. Men frågan många ställer sig är: Hur kunde Svenska kyrkan tycka att det var fel att bära kors? Den frågan kommer att leva kvar länge, om den ens någonsin kommer att blekna bort.

Jag har varit i kyrklig debatt i närmare tjugofem år. Länge har jag sett behovet av en ny reformation. Vänskapskorruption, politisering, att Jesus Kristus hamnar ute i marginalen, slöseri med pengar, repression, tystnadskultur och hårdför maktutövning har fått mig att önska denna nya reformation.

Men Mitt kors var ingen debatt. Det var bara detta enkla: Bär ditt kors i solidaritet med utsatta kristna. Detta självklara kristna imperativ alstrade påhopp av den illasinnade art att en av oss, Johanna Andersson, lämnade Svenska kyrkan, sina förtroendeuppdrag och sitt prästämbete.

Min slutsats är att denna enskilda punkt i sig, att kyrkoledningen lät detta bli en stridsfråga och inte i ryggmärgen kunde känna värdet i att bära kors, ensam visar att en ny reformation är fullkomligt nödvändig i en kyrka som inte förstår sitt kärnuppdrag.

Annika Borg, teologie doktor, skribent och präst i Svenska kyrkan


Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Namn:

Rubrik:

Kommentar: (800 tecken)



Ännu så länge präst i Svenska Kyrkan Kerstin Breitholtz
2016-09-25 15:03
Tack för din artikel Annika. Jag håller med sig till hundra procent och jag bär mitt kors med glädje runt halsen. Er kampanj visar solidaritet med de kristna som slaktas för sin tro, jag förstår inte tystnaden hos kyrkans ledning. Håll ut i kampen Annika. Jag förstår inte debatten och det visar väl att kyrkans ledning är förvirrad, när man tycks skämmas för det krstina korset.

Tack! Staffan Sjödén
2016-09-23 15:27
Stockholm fredagen den 23 september 2016


Hej Annika!

Vamp tack för detta viktiga initiativ.

Med vänlig hälsning

Staffan Sjödén

Rätt Anders Zackrés
2016-09-23 13:26
Annika Borg har fullständigt rätt i sin kritik av ledningen för Svenska Kyrkan och behovet av en avpolitisering - en reformation på djupet i kyrkan och där Jesus Kristus och hans budskap och uppdrag åter hamnar i fokus och inte marginaliseras.

Vårt enda hopp är det tomma korset. Eva Eriksen Edström
2016-09-22 20:29
Biskopar som inte tror med hela sitt hjärta på uppståndelsen kan naturligtvis inte se vikten av att fritt få bära ett kors. Biskopar som inte älskar det tomma korset har fel jobb. en biskop skall leda flocken till en djupare förståelse och kärlek till den levande Kristus genom Den Helige Anden men om de inte tror själva är det omöjligt.

Skriv ut artikeln
Läs mer. Prova Hemmets Vän gratis en månad!

Debatt

Stoppa välfärdssveket mot äldre
Varför kommer de inte?
Ta hoten mot kristna på allvar!
Kyrkor konfiskeras åter av den turkiska staten
Rikspolischefen vill ha hjälp
Hur förenar man öppenhet och integritet? - Kyrkovalets dilemma
Kvinnorna står för största bedriften
Inför nolltolerans mot sexövergrepp
Vi får inte tafsa på livets gränser
Samhällets fundament vacklar


 

 

 

Hemmets Vän Månadskonto

 

 

 

Copyright © Hemmets Vän, Litzon Press Förlags AB. Ansvarig utgivare Åke Hällzon.
Hemmets Vän, Box 22010, 702 02 Örebro. Tel 019-16 54 00. E-post: info@hemmetsvan.se
Om cookies