Skolor befriade från sexuella trakasserier får inte vara en utopi

Tänk, att det skulle krävas omfattande medierapportering, att flickor också under denna sommar, har utsatts för sexuella ofredanden och våldtäkter på olika festivaler, för att Skolverket skulle vakna ur sin törnrosasömn och börja reagera och påfordra, att samma fokus riktas mot sexuella trakasserier i skolan.

Det förvånar mig också storligen, att Skolverket skulle behöva en polisrapport från åren 2011 till februari 2016 över anmälda  sexuella ofredanden av ungdomar upp till 17 år, för att få klart för sig, att skolan och sociala medier är de platser, där ungdomar råkar mest illa ut för sexuella trakasserier och övergrepp.

Minst var fjärde flicka i gymnasiet har blivit tafsad på det senaste halvåret, visar forskning.

Men trakasserierna börjar i­bland långt tidigare – i lågstadiet.

Finns det föräldrar, som läser den här texten, som har anledning att känna oro över att deras barn skall utsättas för sexuella trakasserier i skolan och/eller på sociala medier? 

Personligen stör det mig oerhört, när det sker en normalisering av avskyvärda beteenden. Dessutom väl medveten om att normaliseringen lägger grunden för ännu grövre sexkränkningar.

Det får inte tillhöra vardagen på någon skola, att tjejer får höra att de är horor eller slampor, att de får sexistiska och spydiga kommentarer om sitt utseende, blir tafsade på brösten, får en hand mellan benen eller på rumpan.

Att unga flickor tänker: ”Jag blir ofta kallad hora och det får jag väl stå ut med.” Det är aldrig okej och det får aldrig någonsin accepteras.

Det får heller inte tillhöra vardagen på någon skola att pojkar sextrakasseras, vilket oftast sker verbalt.

När vi vuxna genom skolplikten ”tvingar” våra barn och ungdomar till minst nio år i skolan – gymnasieskolan kallar jag än så länge, för obligatoriskt frivillig – så är det vuxenvärldens absoluta skyldighet, att alltid göra sitt yttersta för att inget barn eller någon ungdom skall utsättas för sexuella trakasserier och övergrepp.

Det är en grundläggande demokratisk rättighet för en elev, att få känna sig trygg i skolan.

Sexuellt ofredande bryter inte bara mot skollagens nolltolerans med både handlings- och anmälningsplikt. Brottet har också sitt speciella lagrum i brottsbalken.

En övergripande grundförutsättning till förändring är, att huvudmännen ger skolor resurser för att kunna genomföra skollagens krav och intentioner.

I det dagliga arbetet är det all skolpersonal, under ledning av rektor, som har det yttersta ansvaret, genom kontinuerligt förebyggande värdegrundsarbete, och vid behov akuta åtgärder, mot alla sexuella trakasserier och övergrepp, inklusive de som sker på sociala medier.

Om det arbetet inte äger rum i nära samarbete med elever och föräldrar är det dömt att misslyckas.

Skolor befriade från sexuella trakasserier och övergrepp får inte vara en utopi.

Det är en självklar rättighet för samtliga elever, och en absolut skyldighet för personal vid alla skolor, att varje dag se till, att ingen överträdelse av skol­lagen eller brottsbalken äger rum. Allt annat är en skam för vuxenvärlden.

Mitt krav på huvudmän, rektorer, lärare och annan skolpersonal är därför:

Se till att skollagens och diskrimineringslagens ”nolltolerans mot sexuella trakasserier och övergrepp” inte bara blir tomma ord, som pliktskyldigt skrivs in i skolans likabehandlingsplan, som en potemkinkuliss.

Se till att det blir ändring på riktigt!

Christer Olsson,legitimerad psykolog, som under decennier har arbetat med  olika mobbnings- och kränkningsfrågor.

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Debatt