Kristna vicekandidater i nyckelroller

Här i USA, där jag befinner mig, är det ingen överdrift att påstå att de två stora partiernas presidentkandidater har uppenbara problem att skapa förtroende hos väljarna. Aldrig tidigare har amerikanska opinionsundersökningar kunna visat på en så stor misstro och stort avståndstagande till båda huvudkandidaterna.

Inte utan skäl har följdriktigt demokraten Hillary Clintons vicepresidentkandidat Tim Kaine och republikanen Donald Trumps parhäst Mike Pence fått mångas ögon på sig och visat sig vara extra viktiga personer för de två presidentaspiranterna i deras strävan att kunna kommunicera med allmänheten.

Att demokraten Kaine och republikanen Pence är varmt troende kristna – och gärna motiverar sitt politiska arbete och sin värdegrund utifrån en religiös grundsyn – förstärker bilden av två vicepresidentkandidater med en viktig roll att spela för att skapa trygghet och stabilitet i respektive partiläger samt inge förtroende hos såväl kärnväljare som oberoende mittenväljare.

”Jag är en kristen, konservativ och republikan, i den ordningen”, förklarade Mike Pence vid Republikanernas partikonvent i Cleveland, Ohio, i juli när han accepterade utnämningen som kandidat till vicepresidentposten. Rangordningen i denna sin beskrivning av den egna identiteten var med andra ord viktig för guvernören från Indiana och som också har tidigare nationell politisk erfarenhet genom att ha verkat i många år i representanthuset i kongressen.

När veckan senare senator Tim Kaine, tidigare guvernör i Virginia, av Hillary Clinton handplockades som Demokratiska partiets namn till viceposten, lyftes återigen den personliga kristna tron fram. Clinton och Kaine betonade att det handlar inte enbart om att ha en tro, utan att också omsätta den i handling.

Efter att ha lyssnat till de båda vicepresidentkandidaternas budskap framstår det för mig som uppenbart att här har det amerikanska folket att göra med två ärliga och uppriktiga kristna, med en varm och solid förankrad kristen tro, som de vare sig vill dölja eller skämmas över – men som samtidigt inte heller vill använda sin gudstro på ett skrytsamt eller självrättfärdigt sätt.

Gemensamt har Kaine och Pence en katolsk uppväxt och gudstro från hemmet – och en kristen tro de funnit trygghet i och behållit. Tilliten till Gud förde demokraten Kaine till att som ung lägga ett år av sitt liv på missionsarbete och sociala insatser för jesuiterna i Centralamerika för att senare bli medborgar­rättsaktivist hemma i USA.

Sin kristna katolska hållning om att livet börjar vid befruktningsögonblicket och att därför fostret äger rätt till juridiskt skydd, har Kaine bibehållit – mer som privatperson än som folkvald då han godtar Hillary Clintons numera abortliberala linje, en position Demokraterna länge stått för och skrivit in i sitt valmanifest. Ändå muttrades det i vissa feministiska och vänsterinriktade kretsar i partiet över Kaines utnämning då han inte ansågs tillräckligt pålitligt positiv när det gäller fosterfördrivningar.

Republikanen Mike Pences andliga livsvandring förde honom till ett samfundsbyte, till att bli en pånyttfödd evangelikal kristen och därmed protestant. Nationellt har Pence gjort sig känd för att vilja se frågan om homorörelsens krav på rättigheter också utifrån ett annat rättighetsperspektiv, nämligen kristnas och andra troendes rätt till samvetsfrihet utan att behöva tvingas på uppfattningar och handlingar i äktenskapsfrågan som strider mot deras religiösa tro och samvete.

En uppgift, förvisso svår, för Pence är att skapa tillit hos väljarna, inte minst de kristna, att den aggressive Trump – sina många svordomar och dåliga impulskontroll till trots – innerst inne är en varm människa av god vilja, står för kristna värderingar och försvarar de värdekonservativa folkmoraliska hållningar som republikanerna som inget annat parti backar upp.

Sedan återstår om den evan­gelikale Mike Pence förmår sin parhäst Donald Trump att dra tillbaka dennes livsfarliga utspel om att kunna tänka sig upplösa det transatlantiska försvarssamarbetet inom NATO och inte längre stå för ömsesidiga försvarsgarantier vid anfall utifrån.

För oss svenskar, nordbor, balter och européer vore det direkt livsfarligt för våra demokratier, nationella suveränitet och frihet om USA, med Donald Trump i Vita huset, övergav sitt skydd av Europas demokratiska länder. En sådan värld skulle bli en ond värld att leva i.

Lennart Sacrédeus (KD), tidigare riksdagsman och europa­parlamentariker

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Debatt