"Forskare ser inte frikyrkans roll för samhällsutvecklingen"

– Min pappa ville alltid studera, men bodde så att han bara kunde gå fyra år i folkskola och undervisades två år hemma av sin far. Prästen i hans hemförsamling ville betala hans vidare studier, om han ville bli präst. Men då han var uppväxt i en frikyrkoförsamling var detta otänkbart för familjen, berättar forskaren Kerstin Östlin vid Örebro Universitet, uppväxt i den svenska väckelserörelsens kamp för frihet och demokrati. Denna kamp väckte Kerstin Östlins nyfikenhet och därför har hon skrivit kapitlet ”Skola i kyrka och samhälle” i Svenska Baptistsamfundets historiedokumentation ”Vägmärken för baptister 1848–2012”.

Hemmets Vän mötte Kerstin Östlin i Örebro för att samtala om den svenska frikyrklighetens kamp för demokrati, tanke- och trosfrihet efter att den historiska boken kom ut till Equmeniakyrkans årskonferens i maj.

Den första svenska baptistförsamlingen bildades i Vallersvik i Halland 1848 i en svår brytningstid i Sverige, där många troende protesterade mot den lutherska kyrkan och svenska statens förtryck av tanke- och trosfrihet. Dessa baptister betalade ett högt pris för sin djärvhet och opposition mot den kontrollerande statskyrkans prästerskap och statens förföljelse av dem som ville troendedöpa sina barn och mötas i hemmen till bön, bibelläsning och nattvardsfirande. Det var inte helt ovanligt att präster tog polismakten till hjälp för att sätta baptister i fängelse för att man ville troendedöpa sina barn, ville själva studera bibelordet och praktisera det i vardagen och bilda egna baptistförsamlingar. 1858 frågade dessa djärva baptister på årskonferensen om man skulle låta sina barn undervisas i statskyrkans skolor och konfirmeras av kyrkans präster?

Rötterna hos Frälsningsarmén 

– Min familj har sina rötter genom far- och morföräldrar i Frälsningsarméns Sprängbataljon i mellersta Sverige, som man idag nog skulle kalla karismatiker. När rörelsen på några hundra personer lades ner, gick mina föräldrar till pingströrelsen. Så jag föddes in i pingstvänsmiljö, i Östermalms fria församling, som bannlystes av pingströrelsens grundare Lewi Pethrus för att församlingen tog emot den uppmärksammade författaren Sven Lidman, när han blev omvänd och pingstvän.

Kerstin Östlin minns hur hon som frikyrklig uppfattades udda i skolan.  

– Man pratade aldrig om frikyrkliga, men jag tillhörde ett slags ledarskikt av fyra duktiga tjejer, som inte egentligen hade några problem med kompisar. Mamma ledde söndagsskola i villaområdet där vi bodde. Alla visste om det, men jag var ganska vanlig även om det var en massa saker jag som pingstvän inte fick göra. Genom att jag växte upp i Stockholm var det inte svårt att röra sig i andra miljöer och även om jag senare gick till Filadelfia kunde jag exempelvis också njuta av jazzkonserter i Norrmalmskyrkan med Arne Domnerus. Hade jag växt upp i en mindre stad som Katrineholm som pingstvän, hade jag knappast haft den friheten.

Läs mer i Hemmets Vän nr 29 – 2016

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Veckans nummer