Är mission en mänsklig rättighet?

Det är säkert inte många som i dag hört namnet Carl Gustav von Rosen. Det är några år sedan han 1968 med sin besättning på den fyrmotoriga DC-7an  bröt mot Nigerias blockad för att hjälpa de svältande i Biafra. Den historiska inflygningen på lägsta höjd stärkte åter svenskt förhållningssätt till mänskliga rättigheter. I ett uttalande senare sa Gustav von Rosen : ”Det är inte bara vår skyldighet att hjälpa, det är vår rättighet. Om vi inte är beredda att försvara denna vår rättighet, blir vår ’humanitet’ tomma ord.”  

Är vi engagerade i att försvara våra rättigheter? Dag Hammarskjöld gjorde bland annat följande uttalande vid världskyrkorådets kongress i Illinois 1954: ”Vi skulle brista i historisk insikt … om vi föreställer oss att de ideal vi anser bör behärska vårt eget samhälle kan bevaras utan en ärlig och fortlöpande kamp för deras fortvaro i vårt eget offentliga liv.” Frågan i dag är inte bara om de ideal vi vill stå upp för skall få växa sig starkare i vårt samhälle utan också om vi har rättighet att sprida dem vidare till andra områden i världen. Paulus blev efter sin omvändelse från att ha varit förföljare av oliktänkande klar över att han hade uppdraget, att gå ut och förmedla försoningens ord!

I dagens Sverige ser vi hur antalet moskéer blir allt fler. Hur är religionsfriheten i andra länder? Jag tänker då på när jag på uppdrag i Afghanistan 1970, tillsammans med FN-tjänstemannen Stig Karlsson, tittade på den nästan färdigställda Internationella kyrkan i Kabul. Det skulle bli den första kyrkan i landet. Det var en atmosfär av framtidstro och hopp. ”Nor Hospital” (Ljusets sjukhus), som bland annat hade ett stort arbete mot ögonsjukdomar och blindhet, ville expandera och starta arbete på många platser i landet. Hjälpflyget MAF fanns också med i bilden. Hoppet grusades emellertid några månader senare. Vid mitt nästa besök i Kabul var den vackra kyrkan en ruinhög. Stora bulldozrar hade krossat den verklighet vi önskade se utvecklas. Det har sedan dess varit en mörk tid under många år i Afghanistan. Däremot finns ”Ljusets sjukhus” kvar som en avdelning under IAM (International Assistance Mission).Tack vare män och kvinnor som inte gett upp, Det är hoppet och behoven som varit drivkraften och arbetet växer, i dag pågår ett brett utvecklingsarbete med cirka 50 medarbetare från olika länder tillsammans med cirka 500 nationella. Jag vill också nämna situationen i DR Kongo och där den prisbelönte läkaren Denis Mukwege är ett föredöme. Denne man som genom sin insats ger framtidshopp åt brutalt våldtagna kvinnor  har också lyckats med att få flera församlingar i Sverige att ställa upp att marschera för fred i DR Kongo. Det behövs tydligen påtryckning utifrån för att få rörelse i vårt land.

År 1870, för inte mindre än 146 år sedan, möttes  två män framför Afrikas karta. Det var Cecil Rhodes, kolonisatör och imperiebyggare, och William Booth, Frälsningsarméns grundare.

Här kommer ett utdrag ur samtalet: Rhodes hade i korta kraftfulla satser tecknat huvuddragen av sin väldiga plan. Booth lyssnade gripen. ”Nå vad tycker du?” ”En Cesars dröm, Mr Rhodes. Men också jag bär en dröm, en riksdröm. Jag drömmer om att rädda människor, att bärga spillror och vraktimmer ur tillvarons stormvräkta ödeshav. Jag drömmer om att av dem resa ett Herrens bygge. Ett samhälle i alla länder och ibland alla raser, ett samhälle av nya, omskapade människor …”

Var finns de som idag arbetar på att förverkliga Booths vision? Visst finns de, jag nämnde  Mukwege, läkaren i DR Kongo, och det finns många många fler, jag vill bland dessa nämna två par jag känner väl som också fortfarande är med i kampen: David och Donna Jacobsson. David flyger för MAF (missionsflygorganisation) i Kongo.  Och Rune och Maria Karlsson i Bangladesh. Båda paren har varit verksamma i cirka 28 år. Deras uppdrag är att stödja organisationer som satsar på att hjälpa människor till en bättre livsmiljö och ett positivt förhållningsätt till sina medmänniskor. Även detta praktiska uppdrag är en del av missionsuppdraget. Liknelsen om den barmhärtige samariten är mycket tydlig.  Den stora bristen i allt arbete som är samhällsbyggande är föredömen. Församlingar och kyrkor har ett ansvar att prioritera rätt insatser i sina nätverk i olika länder.

Men är vi intresserade av att förverkliga Booths vision? Vill vi se minskat våld, minskad drog­användning, kriminalitet? Vill vi att kvinnor skall ha samma rättigheter som män? Vill vi med kraft medverka till att analfabetismen skall elimineras, att skolgång gäller för alla och att den innehåller kunskap om mänskliga rättigheter och religionsfrihetens innebörd, för att ta några exempel, då behövs mission. Det är en rättighet. Om vi ser behoven, förstår vi att skaran av handlande män och kvinnor måste växa och plattformar för samverkan av breda insatser skapas.  Det kommer inte att vara byråkrati och institutioner som ger framgång. De kan i bästa fall stödja handlande människor.

Det behövs också en stor insats från demokratiska länder och det politiska ledarskapet: Skall de krafter som i dag tävlar med Förintelsen i sitt omänskliga förhållningssätt till medmänniskor och dessutom skapar en omänsklig flyktingkatastrof få fortsätta?  Dödandet måste stoppas.

Lars-Erik Wallhagen

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Debatt