"Se människan bakom statistiken"

Tiotusentals människor som kommer till Sverige som flyktingar varje år har utsatts för trauman, krigsskador och tortyr. En av dem som mött dessa är den tidigare psykologen på Röda Korsets behandlingscenter i Malmö, Barbro O’Connor. I boken ”Du kunde ha varit jag  …” berättar hon de utsattas berättelser.

– Jag ville visa att det är människor bakom statistiken – människor som du och jag, förklarar hon.

I förordet till sin bok ”Du kunde ha varit jag …” skriver Barbro O’Connor en sorglig brasklapp som ändå säger en hel del: ”Även om din upplevelse är unik för dig är det tyvärr så att många berättelser liknar varandra av de tusentals jag har hört genom åren.” Hon berättar också om uppmaningen från en av de flyktingar hon mötte strax innan hon gick i pension; att inte gå hem till sitt kök eller sin trädgård och bara glömma allt det som de berättat: ”Kanske kan det beröra andra och vi får en bättre värld att leva i tillsammans. Den möjligheten får du inte missa.”

Barbro O’Connor berättar hur hon år 1988 hade arbetat som skolpsykolog i Rosengård i Malmö under sammanlagt tolv år.

– I slutet av 1970-talet fick vi en del flyktingar från Latinamerika med den här bakgrunden. Jag hörde talas om att man inte kunde fånga upp de här personerna som mådde ganska illa efter att ha varit med om fängslande och tortyr. Jag såg Röda Korsets annons och blev intresserad, jag har alltid tyckt att Röda Korsets värderingar stod nära mina egna.

– Centret startade 1988 som ett projekt och jag anställdes som psykolog. Under de 26 år jag var anställd har jag huvudsakligen arbetat med samtalsterapi men från år 2000 var jag också verksamhetschef på centret i Malmö. Jag har alltid haft ett intresse för att göra något för dem som är mest utsatta i samhället. Det finns i min bakgrund och jag tyckte att här var någonstans där jag kunde göra skillnad som psykolog. Det tycker jag fortfarande, säger hon.

Traumacenter

Röda Korset har idag sex traumacenter på olika platser i Sverige där man både stöder, vårdar och utreder tortyr och inhuman behandling som flyktingar utsatts för. Det första centret skapades i Stockholm för 30 år sedan då det inte fanns plats för krigsskadade och tortyrutsatta i den vanliga vården.

– Sedan har det kommit till på andra platser i Sverige – i Malmö, Uppsala, Göteborg Skövde och  Skellefteå. I Malmö ligger antalet patienter som vi tar emot per år på ungefär 500. Totalt i landet tror jag att vi är uppe i 2 000 patienter per år, fortsätter Barbro O’Connor.

– Röda Korset har en vårdchef som håller ihop centren och en samordnare. Så det finns en del samarbete och utbyte av kunskaper och liknande mellan centren. Men på de olika centren finns olika yrkeskategorier: psykologer, sjukgymnaster, läkare och socionomer – det är de vanligaste yrkeskategorierna. Vi jobbar i team runt de här personerna som oftast lider av posttraumatisk stressdisorder, PTSD.

– Av dem som söker sig till Malmöcentret har ungefär 98 procent den diagnosen. Röda Korset bedriver den här verksamheten som ett komplement till annan psykiatrisk vård i samhället. Det gör man för att vi har det förtroendet. Röda Korset, eller som man säger i muslimska länder; Röda halvmånen, är ganska välkänt bland människor över hela värden som en humanitär och opartisk organisation. För vissa känns det mycket säkrare att vända sig dit än till den vanliga vården eller en myndighet.

– Psykisk ohälsa är också ett tabu i många kulturer – man vill inte riktigt vidkänns det. Då är det lättare att vända sig till Röda Korset. Det blir inte så uppenbart att det faktiskt handlar om psykisk ohälsa.

Barbro O’Connor berättar att hon ville sätta ord på de berättelser hon hade hört från de tusentals människor hon hade mött genom åren.

– Mina patienter har själva betonat hur viktigt det är att vad de upplevt kom ut mer till allmänheten så att det skulle finnas mer förståelse för vad de hade varit med om och vad det innebär. Det är svårt för många att komma till tals och bli hörda. Sedan ville också Röda Korset lyfta fram dessa vittnesmål. Det var därför jag skrev boken.

– Men det blev också ett bra avslut för mig på något sätt. Att gå igenom, fundera, analysera och så över vad jag hade tagit del av under alla de här åren. Man reflekterar naturligtvis ibland över vad som har sagts men kanske inte nog mycket. Vi är en sjukvårdsinrättning så vi för journaler. Men vid sidan om har jag fört mina egna anteckningar och skrivit ner mina tankar. Jag har också ett ganska gott minne för vad folk berättar.

Läs mer i Hemmets Vän nr 20 – 2016

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Veckans nummer