Kärleken kan vinna

Det är påsk. Hela världen riktar sina blickar mot det heliga landet och staden på berget. Israels Jerusalem, platsen där Jesus Kristus korsfästes för våra synders skull, är återigen i fokus. Men frågan är hur mycket vi bryr oss egentligen? I Sverige har påsken reducerats till en långhelg då vi antingen ”drar till fjällen” eller firar nationalintresset – sport; SHL-finaler, kvaldramatik och fotbollspremiärer – ”bara massor utav sport”. Inget ont med det eller med påskris, påskpynt, påskgodis eller mat för den delen heller.

Men visst, lika bra att erkänna det. Långt borta är tanken att svensken skulle gå ”man ur huse” till kyrkan för att fira orsaken till den stora kristna högtiden som med sina judiska rötter hjälper oss att förstå oss själva.

Kyrkbänkarna gapar tomma och tomma gapar också kyrkorna. Vad är det som skapat distansen? Varför har kyrkan så svårt att attrahera när berättelsen egentligen innehåller allt som livet rymmer och dessutom erbjuder en förklaring av tillvarons mysterier? Den kristna berättelsen är ju basen för hela den europeiska kontinentens värdegrund.

Påsk handlar ju både om ondska och om kärlek. Slagen mot den oskyldige. Sveket, hånen och den blodiga döden visar med oönskad tydlighet vilken ondska som finns i världen och vilken ondska som finns i människan. Att se upp mot Jesus kors är som att se den islamiska statens soldater i ögonen. Ondskan mot Jesus finns också där. Men ondskan finns inte bara långt där borta. Den är ingen meteorit som slår ner helt utan anledning. Den finns i var och en. Potentialen till det onda finns också här. Vi har sett det på vår egen kontinent, men också i våra egna liv. Men det vill vi helst glömma. Erkänna synd är inte vår styrka direkt.

Nu är det inte bara ondskan som avslöjas på korset. Jesus Kristus visar också kraften i den utgivande kärleken, som inspirerat många till kärleksgärningar utöver det vanliga. Istället för att ge igen, istället för att hämnas eller försvara sig låter han piskan vina. Den blodiga ryggen, törnekronan och spikarna vittnar också om annat än ondska. Inte ett ord av hat. Istället låter Frälsaren kärlekens ord om försoning tala; ”Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör.”

Det visar att det alltid finns hopp, att kärleken faktiskt kan besegra hatet och våldet. Även om kärlekens bärare offras slutar inte berättelsen där. Den tomma graven säger något mer. Livet vinner.  Kärleken segrar och försoningens budskap återuppstår.

Denna berättelse har präglat vår kontinent och vår syn på människan. Den har inspirerat till stordåd och hjälpt oss förstå vårt behov av förlåtelse och försoning. Helvetesgapet måste överbryggas annars är vi förlorade. Det insåg Astrid Lindgrens Ronja rövardotter och insåg hon det borde vi också göra det.

Hemmets Vän Torsdag 24 mars

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Ledare