Hög tid att uppvärdera den lokala troendeförsamlingens betydelse

1500-talets reformatoriska väckelserörelse kommer med all säkerhet att skärskådas och värderas från olika utgångspunkter under det kommande året inför 500-årsjubileet 2017. Romersk-katolska kyrkan har under lång tid förberett sig för detta genom att föra en dialog med lutherska teologer om vad det egentligen var som Luther protesterade emot när han bröt med den katolska kyrkan – eller rättare sagt varför påven genom sin banbulla uteslöt Luther ur kyrkans gemenskap.

Idag verkar det som om den avgörande frågan gällde Luthers övertygelse om rättfärdiggörelse genom ”Tron allena” och att ”Skriften allena” är grunden för kyrkans tro i motsats till katolska kyrkans hävdande av traditionen som en fortsatt auktoritativ uppenbarelse. På dessa två punkter menar man från katolskt håll att man nått ett samförstånd med den lutherska kyrkan och att protestantismen därför är ett övervunnet stadium.

Hur som helst är det en oerhörd förenkling av innehållet i den reformatoriska väckelserörelsen att överhuvudtaget begränsa det till konflikten mellan Luther och den romersk-katolska kyrkan. En minst lika viktig del av reformationen gällde frågan om vad den kristna församlingen egentligen är. Den unge Luther gick väldigt långt i sin radikalitet och man kan tolka vissa delar av hans förkunnelse som att han ifrågasatte både barndopet och kyrkan som institution. På båda dessa punkter tog han dock tillbaka arvet från den romersk-katolska kyrkan.

Men det hindrade inte andra ledare inom den reformatoriska väckelsen som började praktisera den förnyade uppenbarelsen av församlingen som den helige Andes och de troendes gemenskap. Så föddes friförsamlingsrörelsen så som vi känner den idag och den har genom historien fyllt en viktig funktion som profetiskt korrektiv till institutionskyrkornas formaliserade religiositet.

Det är hög tid att uppvärdera den lokala troendeförsamlingens betydelse. Snarare än att känna sig underlägsen inför institutionskyrkornas anspråk på så kallad ”apostolisk succession” behöver den kristna troendeförsamlingen ta sig an sin kallelse med förnyad frimodighet. Inte minst som en del av det reformatoriska arvet, har friförsamlingsrörelsen idag en utbredning i kristenheten över hela världen.  

Den karismatiska väckelsen har lett till en stark utveckling av fria lokala församlingar i många länder. Men vi behöver förnyad pionjäranda för församlingsplantering i Sverige. Det är nämligen den lokala troendeförsamlingen som utgör den naturliga växtpunkten för Guds rike. Endast den lokala troendeförsamlingen kan erbjuda den rätta miljön för Kristus-livets utveckling och mognad. All apostolisk undervisning och förmaning, all biblisk själavård, allt tal om andligt ledarskap, allt tal om enhet och att ge sitt liv i tjänst för varandra förutsätter att de troende delar ett verkligt liv med varandra i den lokala församlingen. Naturligtvis under förutsättning att den fungerar efter apostoliska principer så som de praktiseras enligt Apostlagärningarna och de apostoliska breven.

Om det saknas ett starkt lokalt uttryck för Kristi kropp kan inte samfundsorganisationer eller kyrkliga institutioner kompensera för detta. Självklart kan det också inom institutionskyrkorna finnas en form av troendegemenskap, det som man brukar kalla ”den gudstjänstfirande församlingen”. Men om man hävdar att 80 procent av Sveriges befolkning skulle utgöra ett Guds folk av den anledningen att de är medlemmar i Svenska kyrkan, eller att medlemmarna inom ett lokalt geografiskt område av samma anledning är en kristen församling,  då har man en helt annan syn på vad en kristen församling är, än den vi möter i Nya testamentet.  

Församlingen så som Jesus talar om den som ”sin församling” i Matteusevangeliet 16 och så som apostlarna levde med den som ”den levande Gudens församling” har aldrig varit och kan aldrig identifieras som en organisation eller institution. Församlingen är född i den helige Ande och manifesteras som den helige Andes gemenskap mellan troende som bekänner Jesus som Herre och Frälsare. Den troendes liv kan inte tillförsäkras eller bevaras av en kyrklig institution eller formaliseras i ett så kallat ”sakramentalt liv”. Att låta sig döpas och att dela Herrens måltid är trons gensvar till vad Gud har skänkt oss i Kristus Jesus. Att tillskriva dessa handlingar verkan i kraft av den utförda handlingen utan hjärtats tro är vilseledande och gör det svårt att uppfatta dem i ett verkligt Kristusförhållande.

Att fullfölja friförsamlingsrörelsens reformatoriska arv betyder inte att man tar avstånd från Jesustroende bröder och systrar inom kyrkoorganisationer av olika slag men vi hävdar att det inte är medlemskapet i en viss kyrka som identifierar oss som kristna – det är tron på Kristus allena.

Sven Nilsson

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Debatt