Idealen och verkligheten

Den gångna hösten har präglats av migrationskrisen. Och i eftermälet av regeringens helomvändning förra veckan så pågår en debatt som är lika inflammerad som innan. Framförallt inom Miljöpartiet finns en het svekdebatt, där ledande miljöpartister nu gör en namninsamling för en medlemsomröstning i frågan. Det är mycket oklart vad denna medlemsomröstning skulle innebära i sak, eftersom regeringen redan fattat beslut, och regeringen fattar alla beslut som grupp. Det går inte som minister att reservera sig emot delar av regeringens politik.

Sverige är ett litet land med öppna gränser. Vi lever i öppenhet – både av ideologiska skäl, det är viktigt för oss att vara solidariska – och av ekonomiska skäl, öppna gränser är en grundläggande förutsättning för den svenska exportindustrin. Och Sverige hjälper, mer än de flesta andra länder i Europa, men Sverige är också ett litet land och kan inte hjälpa alla.

Under lång tid har vi haft svåra problem med segregation i ett antal stadsdelar i städer som Stockholm, Göteborg, Malmö, Örebro och Uppsala. De senaste åren har vi sett upplopp och brandbomber som kastats i Stockholms förorter och vi ser områden där brandkåren periodvis inte kan åka in utan poliseskort. Arbetslösheten och de sociala problemen är stora och dessa problem försvinner inte av sig själva.

Inom det nuvarande systemet för mottagning klarar inte Sverige att ta fler flyktingar. Det saknas helt enkelt platser i skolor, det saknas utbildade hemspråkslärare, det saknas bostäder och så vidare. Och detta problem kan inte lösas på kort sikt, det tar tid att bygga bostäder, skolor, anställa lärare, mer personal inom sjukvården.

Regeringens beslut var alltså det enda rimliga i den givna situationen. Sverige klarar inte att ta emot så stora flyktinggrupper på det sätt vi gjort hittills.  Det saknas helt enkelt utbildad personal, infrastruktur och resurser i övrigt.

Eftersom vi inte kan lösa detta kortsiktigt, och många av migranterna riskerar att hamna i de utanförskapsområden där vi redan har stora problem, så riskerar vi ännu större problem framöver.

Invandring är över tid en tillgång för ett land som Sverige. Och samhällsekonomiskt blir invandringen en tillgång när de nyanlända kommer in på arbetsmarknaden. Men detta är en av de strukturella svårigheterna i Sverige. För det krävs utbildning i svenska, det krävs att de som har utländska utbildningar kan få dem validerade, det krävs olika typer av kompletterande utbildningar och sedvanliga arbetsmarknadsåtgärder. Och kanske framförallt – det förutsätter att det finns bostäder där jobben finns.

Sverige är ett solidariskt land – och vi ska självklart fortsätta att hjälpa. Men det krävs nu politiskt ledarskap för att inte en kortvarig migrationskris ska förvandlas till en långvarig integrationskris.

Hemmets Vän 3 december 2015

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Ledare