Barmhärtighet ger inte bort bostäder

”Vart är vi på väg?” undrar man i På spåret på fredagskvällarna. Samma frågeställning har malt inom mig sedan Åsa Romson grät på presskonferensen i förra veckan. Hon hade tvingats ta beslut i strid med Miljöpartiets valmanifest och partiprogram, de permanenta uppehållstillstånden, PUT, som fram tills nu beviljats alla flyktingar från Irak och Syrien, ska inte längre gälla och tårarna rann. (Vi har alltså en regering vars ministrar talar om miljardrullning och systemkollaps – Margot Wallström och Morgan Johansson – samtidigt som samma regerings vice statsminister tycker att besluten man fattar är så förfärliga att rösten spricker när de tillkännages.)

Men presskonferens till trots, i veckan kom 6 000 nya asylsökande. Fram till april, då nya begränsningar ska införas, beräknar Migrationsverket att det anländer 150 000 – 200 000 flyktingar givet nuvarande takt. Och dessa ska adderas till de 150 000 som redan finns här. Det är alltså möjligt att vi får 350 000 nya invånare i landet på bara 18 månader. Det säger sig självt att det är ohållbart.

För allt har ett pris, även barmhärtighet. Och även om Romson inte tror det, finns här ett moraliskt dilemma som vi behöver prata om. Välfärdsapparaten, så som vi är vana vid den, kommer att få omfattande problem kommande år och de som betalar för det är de grupper som annars är i störst behov av ett fungerande välfärdssystem – de som har funktionshinder, de sjuka, de ensamma mammorna och barnen med särskilda behov. Enligt rapporten i veckan från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap kommer till exempel svensk sjukvård att få stora svårigheter att leva upp till sina lagstadgade skyldigheter gentemot medborgarna redan efter nyår. I klartext: Människor kommer att dö eftersom systemen inte är dimensionerade efter befolkningsökningen. Det är förstås både behjärtansvärt och enkelt att kräva barmhärtighet, öppna gränser och skattehöjningar, men det bygger varken de 200 000 bostäder, 30 vårdcentraler eller 1 200 nya klassrum som Sverige behöver redan i april 2016.

Om regeringen ännu inte vet vart vi är på väg så kommer sanningen nu ifatt med all önskad tydlighet. Människor kommer att få bo i ödsliga stugbyar i åratal, generationer av barn växa upp utan utbildning och tusentals brytas ner och få psykiska besvär av isoleringen. Som statsministern själv brukar säga: ”Det här är inte okej.”

Åke Hällzon

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Veckans kommentar